Orosmoln på majhimmel

Pussegullan har från en dag till en annan börjat med oroande, nya rörelsemönster som vi tidigare inte sett. Oron ligger och skvalpar som en iskall klump på botten av magen. Klumpen är full med sylvassa taggar och roterar sakta, stannar aldrig riktigt av. Molvärker. River upp sår. Hon slänger med huvudet, gör något okänt och främmande ljud och verkar inte helt med på banan under en kort stund. Min hjärna registrerar. Mitt hjärta reagerar. Klumpen roterar ändlöst. Vad tusan händer med henne? Är det en medveten rörelse? Eller är det epilepsi? Min stora fruktan och rädsla för denna vansinnigt förödande sjukdom gör sig påmind. Eller är det något helt annat och i så fall vad? Vi kallar det för ”tics” hemmavid, bara för att ha någon sorts benämning på det kolossalt jobbiga nya som tagit ett steg in över tröskeln. Frågorna känns stora, svarta och tunga. Obesvarade. Jag står bredvid henne medan hon slänger runt sina kroppsdelar och gör långa utdragna ljud. Det ser inte vackert ut. Vårt liv är inte alltid vackert. Jag ropar hennes namn om och om igen i smått hysteriskt tonläge för att se om hon reagerar, ibland tycker jag mig uppfatta ett svar men ibland verkar hon mycket långt bort från mig. Onåbar. Det sticker i mina armar och ben, gnager i skelettet och taggarna river upp nya köttslamsor i mitt inre. Pussegullan rycker plötsligt till och tittar på mig ungefär som ”varför står du här och gapar på mig?” Jag vet inte vad som händer. Bevakar henne i oändlighet och försöker hitta anledningen till det här nya som bara stolpat in i vår värld. Ovälkommet. Icke önskvärt. Obegripligt.
Det är lika ofattbart som kräkningarna. Finns ingen förklaring? Inget facit? Inget att göra?
På måndag ska vi ha kontakt med neuro igen, kanske kan de hjälpa oss. Under tiden gör min mage så ont, så ont. Att oro kan orsaka så mycket svärta och smärta, det har man lärt sig längs den långa och slingriga funkisvägen. Ändå står man där med öppen mun på mattan när den rycks undan ännu en gång, fötterna tappar greppet fullständigt, sekunden innan man inleder fallet mot marken.