Du är inte ensam

Jag har tänkt på en grej. Hur folk stirrar och blänger på Pussegullan när vi är någonstans bland många. I en folksamling blir hon ju väldigt avvikande. Hon dreglar. Hon klappar händer. Hon flåsar. Hon låter. Jag försvinner in i mig själv, gör mig liten och osynlig. Torkar diskret henne på hakan och försöker smälta in i mönstret på golvet. Så är det och så har det varit. Men nu talar jag till mig själv lite torrt och förnuftigt i stället. Säger till mig själv med bestämd ton; den där killen där. Han glor på oss för att han kanske rent av har en syster med ett funktionshinder! En kusin med någon form av handikapp. Kanske en vän med autism? För trots att man oftast känner sig ganska ensam i sin funkisbubbla så är man ju inte alltid det. Det finns fler. Någon känner någon som känner någon. Någon har en relation till någon som har ett funktionshinder. Det har blivit som mitt eget lilla nya mantra. Min egna lilla tröst. När man står där och alla har käkat blängsylta med tittsås till frukost. Då är det en skön tanke som passerar.