Trevligt tisdagsmöte

Sitter på dagis i ett litet samtalsrum med en kopp kaffe. Utanför springer en nykläckt och vilsen måsunge som tappat bort sin mamma. Det är en helt vanlig tidig tisdagsmorgon och dags för handlingsplan och åtgärdsprogram för Pussegullan. Jag och fröken M pratar om motorisk träning, om hur man kan lära Gullan att vänta på sin tur, hur man sätter gränser och hur man kan stimulera henne på bästa sätt i vardagliga situationer. Vi diskuterar bildkartor, hjälpmedel och tecken. Det slår mig hur glad man blir över engagerade människor, hur det värmer i själen att höra någon prata om kvalitativ tid på förskolan. Hur Pussegullan ska tycka det är kul att vara en del i barngruppen samtidigt som hon får utmaningar på egen hand. Det är rent fantastiskt att möta någon som bryr sig så mycket. Vi pratar i nästan två timmar och hade kunnat fortsätta länge till. Det tyder på omtanke. Avslutningsvis nämner fröken M att hon eventuellt skulle kunna ta några timmar med Gullan i månaden, som assistent framåt höstkanten. Man tror knappt det är sant, hörde jag rätt? Jag stammar fram att det vore ju en ren och skär dröm för oss. En människa som själv har funkisbarn, ett heltidsjobb, sambo och en massa måsten. Som säger att hon gärna vill hjälpa oss att avlasta. Där klappar ett hjärta av guld. Tänk om det skulle bli verklighet. Då skulle det sannerligen kännas som avlastning med stort A. Lämna Gullan och veta att hon har det så väldigt, väldigt bra hos fröken M. Och jag kommer sakna det där stället när det är dags att gå vidare, det blir tomt. Och en hel hög med tårar kommer fällas när man stänger grinden för sista gången. Lilla fågelbebisen hittade för övrigt sin mamma till slut. Så där mås det bara fint.