En förmiddag på slottet

Första advent betyder julmarknad. Med Pussegullan. Vi går all in! Vilket innebär mycket, både för henne och för mig. För hennes del att träna på massor med folk, tomtar och ljud. För min del att slå bort människor som öppet stirrar på oss. I dag gick det faktiskt riktigt bra. Vi fikar i slottets café och trots att Gullan både tappar humöret och nästan river ner ett värmeljus så blir det ok. Och i vårt liv är ok med beröm godkänt. Vi sörplar kaffe och äter saffransbulle. Gullan testar ekot i lokalen. Ljudet studsar och hon ser förundrat på mig. Några tanter vänder sig om. Men jag bryr mig inte. Låt dem stirra. Det är en sån dag. På väg mot bilen går ett ungt par med en liten nyfödd bebis. Jag undrar för vilken gång i ordningen hur mitt liv hade blivit om jag hade fått ett normalt barn. Undrar om den tanken blir lika gammal som jag.

Grinigt

Efter en allmänt grinig dag hamnar jag framför SVT's program om döden. I dag handlar det om när små barn dör. Från grinighet till att bara grina helt enkelt. Det gör så ont att jag knappt ser klart, ögonen är suddiga och själen sargad. Barnhospice. En mamma som kämpar mot tiden. Som avslutning visar nyheterna hur man rycker päls av levande kaniner så de skriker av smärtan. Allt för att modeindustrin ska tjäna pengar. Nä. Vad kul att det snart är en ny dag, så som världen ser ut. Plats för svordom.

Barn av idag

Jag har hört att första steget på vägen till att lösa ett problem är att erkänna att man har ett problem. Så då måste jag förmodligen erkänna att jag har problem med grannarnas barn. Just i dag är det skrik dig hes-tävling på gatan. De står ett gäng rakt upp och ner och gapar så de tappar rösten. Det verkar ju jättekul! Har lust att slå mig i slang med dem, jag skulle gå ut, harkla mig ordentligt för att sedan vråla sex års ångest och oro ur kroppen, de skulle slås mot marken på en endaste röd sekund av min kraftfulla ljudvägg. Sen skulle det icke gapas mer på mammas gata. Tyst och skönt i området. När jag går ut med soporna hör jag en unge säga till en annan (är nästan säker på att det är samma kille som ville ha jädrigt mycket godis och som har en polispappa): men du då, din mamma är en hora! EH. Plötsligt är jag tant Elsa-Britta, 96 år som vill ta ungen i örat, knipa hårt medan jag ruskar honom. Så säger man ICKE, unge man! Elsa-Britta mycket upprörd nu. Hon nästan spottar då hon lär slyngeln en läxa. Om man ska se det positivt är det ju inte så troligt att Pussegullan kommer kalla mig eller någon annan mamma för detta tillmäle. Hon kanske kan tänka det, eller teckna det? Undrar om det finns tecken för luder? Barn av i dag. De leker på ett annat sätt än vad man själv gjorde. Jag bläddrade i leksakskatalogen inför julen häromdagen. Tittar uppgivet på leksaker till Gullan som blinkar och låter. Hur oinspirerat är det egentligen. Hur som helst, leksaker är på en helt annan nivå anno 2013 än när jag var barn. Vad sägs om: "Ditt eget kloakset, nu endast 349 kr! Med 4 st trashies och ett slempaket." Wow, slempaketet ingår dessutom! Det var inte kattskit det.
Vem vill inte ha ett kloakset till jul? Om man vill kan man köpa till ett extra slemset för 129 kr. Känner man inte för någon kloak finns det alltid dockor. Jag önskade mig i många år en Skrållan. Mest för att den hade den där väldigt naturtrogna effekten, den kunde blinka om man tippade den bakåt. Nu läser jag vidare i katalogen av i dag:
"Bebisdocka. Dockan dricker själv ur flaskan och kissar på sig eller vill gå på pottan. Den kan även prata tre hela meningar, jollra och gråta riktiga tårar. Verklighetstrogna rörelser och magnetisk skallra. När du lär henne gå ropar hon av glädje". Herreduminskapare! En docka kan mer än mitt barn! När kommer det lanseras en utvecklingsstörd variant? Som går med rullator och som besöker habiliteringen som extra feature?

November

Pussegullan har feber. Jag har jättemycket att göra. November är allt som allt en härligt månad. En månad att byta jobb i. Att gå från att vara det lilla i det stora, till att vara det stora i det lilla. Så kan man summera det. Dammsugaren brummar runt i huset med mig vid slangen, musik i lurarna och texter som klibbar och som fastnar.

En känsla av förtrogenhet och all tvekan försvann
så börja’ vi vår resa mot varann
för det är en seger
att vi tordes börja om
och att vi lever
här med varann
vart efter tiden går förstärks våra band
och prövningarna för oss bara närmre varann
och när livet drabbar oss med skoningslös hand
då finner vi styrkan hos varann

Lite fint. Livet är ju inte alltid förbannat lätt. Och det gäller att ha någon att hålla i när det är som värst. Att finna styrkan hos någon. Det är värt att fundera på när tröttheten tär på mig och Gullanpappan, när de där 75-80 % av funkisföräldrarna separerar. När man retar sig och irriterar sig. När man skulle behövt den där varma kramen i den ständiga motvinden. Var och hos vem finner vi styrkan då?

En pappa berättar

Ibland brukar det ju dyka upp ett och annat tv-tips av olika slag här. Sist var det mycket ilska, frustration och chock över Kalla Fakta. Idag blir tipset något mjukare. Missa inte Go´kväll kl 18:15 på SVT i dag! En klok pappa som ger inspiration är gäst i soffan.

http://www.foraldrakraft.se/articles/en-pappas-ber%C3%A4ttelse-i-gokv%C3%A4ll

Önskelista till tomten

Kära tomten. Bästa tomtefar. Tjena Nisse.
Nu när kvällningen kommer och novembermörkret smyger sig närmare runt knuten så lägger jag märke till att grannar i området redan har satt upp granar med belysning. Någon har hängt upp en ljusdekoration i ett fönster och en annan har kulor i grenen. Så jag tänker att då är det nog inte för tidigt att sända dig min önskelista inför julen. Vem vet hur lång tid leveransen till Nordpolen tar?
Så härmed kommer då listan med stor L. Du kan stryka allt jag önskat mig tidigare levnadsår, listor som innehållit en egen häst, en stereo, en Barbie eller en helgresa till New York. Glöm dem. Glöm dem alla! Nu gäller bara en sak. På de 200 första platserna på min önskelista kommer sömn. Oavbruten sömn i härliga åtta timmar på min mjuka kudde. Att få vakna och känna sig utsövd. Färdigsoven. Hur känns det? Under de sex åren som passerat har jag glömt det fullständigt. Jag önskar på min lista att vi skulle slippa vara Familjen Säng-Taikons som sover på konstiga platser i huset och nästan aldrig i samma säng två nätter i rad. Jag skulle önska mig att få slippa ångesten och rädslan när klockan närmar sig läggdags. Att få sitta uppe en lördagskväll och se en riktigt bra film till 23.00 och sen få sova åtminstone ett endaste sammanhängande pass. Kunna få njuta av helgen i min soffhörna för att sen gå raka vägen uppför trappan till en säng som är bara min. Där ingen stör. Där ingen tvingar mig till jojo-sömn som blivit mitt trademark. Jag vill slippa tvingas ge mig i väg i natten för att utmattad få vila några timmar hos Gullanmormor. Inget fel på henne alls, men man vill vara hemma hos sin lilla familj när man inte jobbar. I kväll är en sån kväll. Jag känner mig hudlös av trötthet. Släpar kropp och själ i asfalten när jag går. Surrig. Grusig. Kan inte prata, hittar inte orden och sluddrar. Veckan som gått har varit. Ja. Den har verkligen varit. Måste dra på mig kängorna, ta kudden under armen och parkera mig på en tältsäng, med huvudet fyllt av oro inför kräknatt hemma och hur Gullanpappan ska sova. Eller egentligen inte sova. I morgon bitti ska jag möta hans trötta ögon och se bottenlös sömnbrist. Tomten. Du är mitt sista hopp. Läs gärna min önskelista några gånger och jag lovar att jag varit rejält snäll hela året. Gett pengar till Barncancerfonden. Hjälpt alla tanter jag hittat över gatan även om de inte velat gå över. Varit väluppfostrad och artig. Ätit min spenat. Snälla snälla snälla skäggiga röda du med stort hjärta. Ge mig sömn till jul.

Med de allra bästa hälsningar (om än utmattade)
Gullanmamman


Ho ho, finns det någon trött morsa här?

Förfasas

Det har varit mycket diskussion i sociala medier och i "flödet" efter Kalla fakta i söndags. Allt från människor som tycker att Jonas Reinholdsson kunde drabbas av diverse sjukdomstillstånd där han inte längre vare sig kan duscha eller välja hur mycket tvål han önskar, till människor som i rask takt bokar av alla inbokade föreläsningar med Kommunlex. Åsikterna är många och känslorna upprörda. Hoppas att det blir något av det och att det hela inte rinner ut i sanden. Själv förfasas jag av många delar i programmet men kanske mest över människorna som sitter där på hans enmansshow, hur de skrattar uppsluppet med Jonas. Varför skrattar de? Varför ställer sig ingen upp och säger ifrån? Att det är inte alls på något sätt okej i någon form att bete sig som de gör! Men nej. De fnittrar, axlar som hoppar i skrattsalvor. Jag skriker med ansiktet rött av vrede "men vad skrattar ni åt?!". Tv:n ger mig inget svar och åhörarna fortsätter lyssna. Lyssna på det fullständigt vansinniga och kränkande som kommer. Och så skrattar de lite till. Iskall av fasa i kropp och själ, med bävan inför framtiden och dess människosyn sitter jag och stirrar när eftertexten rullar över rutan.

Avslag till varje pris

http://www.tv4.se/kalla-fakta/klipp/se-trailern-f%C3%B6r-s%C3%A4songens-tredje-kalla-fakta-2483165

Varning för starka känslor och upprördhet. Missa inte.

Osvenskt!

På ett stort möbelvaruhus i närheten känner jag plötsligt igen ett ansikte i vimlet. Ett som jag inte mött i verkligheten men sett på bild. En livshistoria jag delat. En annan bloggande funkismamma. Jag handlar lite på impuls och går fram till henne för att säga att hon skriver väldigt bra, att jag följt henne under en längre tid och att jag vet hur livet kan vara ibland. Hon ser överrumplad ut och säger tack, men vet nog inte riktigt vad hon ska lägga till mer. Inte van vid att bli igenkänd för sin blogg. Men  hon ser glad ut. Hennes son i rullstol ler stort och undrar vem jag är. Och jag vinkar och säger trevlig helg när jag går, tänker att hade någon okänd stoppat mig på gatan för att säga ett par berömmande ord hade jag blivit lycklig. Vi är rätt kassa på det, att berömma varandra, svenskt blyga och stela inför folk vi inte känner. Vill inte tränga oss på. Så jag känner mig extremt osvensk, impulsiv och nöjd med mitt närmande, man ångrar ju alltid det man inte gjorde. Och kanske sitter hon där i kväll och tänker en stund på sin blogg och att människor uppskattar att hon delar med sig.

Sträck ut din hand

Och finn en hand i din. Pussegullan har stora svårigheter i livet. Det är mycket som hon inte kan, som jämnåriga gör utan att blinka. Gå. Prata. Äta. Listan är härifrån till Närke. Men en sak har hon lärt sig och det sitter minsann som själva urberget. Peka och visa med hela handen på riktigt chefsmanér. Och blir det feltolkat eller om personen inte ser, då pekas det med mer kraft och ibland läggs även ett litet uppmärksamhetsljud till bilden, ett litet "huff". Med pekande kan man komma långt. Bestämt pekande är det som gäller, för viljan är det inga som helst problem med.

Hallå morsan, står du och sover eller?!
Nu ska vi gå.

Bus eller godis eller en snyting?

Ungarna ringer på dörren. De vill ha godis. Jag har köpt några små kexchoklad som de får, varsin trillar i påsen som sträcks fram. De tittar missnöjt ner. Ser sura ut. "Man brukar få två var" säger den ena. Den andra nickar i sin döskallemask. De står kvar och väntar. Ser kaxiga ut. Jag tvekar. Är det okej att tycka att situationen blev obehaglig med två 12-åringar? Är det den ena ungens farsa som är polis? Man undrar vad som hände. När jag var liten klädde vi ut oss till påsk, satt och ritade glad-påsk- kort som man sen fick en liten gottis för. Om man hade tur. Nu ska barnen bara ha och inte bara en chokladbit var, jag får inget kort tillbaka. Jag får inte ens ett litet leende. Mycket vill ha mer. Och monstren och spöken är det gott om, jag räknar till så många som tio i ett sällskap. Och vad hände med ett enkelt tack istället för att vara missnöjd? Pha! Snart ska de väl ha en egen iPad av varje hus? Näe. Bus, godis eller ett kok stryk. Som på den gamla goda tiden.