Osvenskt!

På ett stort möbelvaruhus i närheten känner jag plötsligt igen ett ansikte i vimlet. Ett som jag inte mött i verkligheten men sett på bild. En livshistoria jag delat. En annan bloggande funkismamma. Jag handlar lite på impuls och går fram till henne för att säga att hon skriver väldigt bra, att jag följt henne under en längre tid och att jag vet hur livet kan vara ibland. Hon ser överrumplad ut och säger tack, men vet nog inte riktigt vad hon ska lägga till mer. Inte van vid att bli igenkänd för sin blogg. Men  hon ser glad ut. Hennes son i rullstol ler stort och undrar vem jag är. Och jag vinkar och säger trevlig helg när jag går, tänker att hade någon okänd stoppat mig på gatan för att säga ett par berömmande ord hade jag blivit lycklig. Vi är rätt kassa på det, att berömma varandra, svenskt blyga och stela inför folk vi inte känner. Vill inte tränga oss på. Så jag känner mig extremt osvensk, impulsiv och nöjd med mitt närmande, man ångrar ju alltid det man inte gjorde. Och kanske sitter hon där i kväll och tänker en stund på sin blogg och att människor uppskattar att hon delar med sig.