Bus eller godis eller en snyting?

Ungarna ringer på dörren. De vill ha godis. Jag har köpt några små kexchoklad som de får, varsin trillar i påsen som sträcks fram. De tittar missnöjt ner. Ser sura ut. "Man brukar få två var" säger den ena. Den andra nickar i sin döskallemask. De står kvar och väntar. Ser kaxiga ut. Jag tvekar. Är det okej att tycka att situationen blev obehaglig med två 12-åringar? Är det den ena ungens farsa som är polis? Man undrar vad som hände. När jag var liten klädde vi ut oss till påsk, satt och ritade glad-påsk- kort som man sen fick en liten gottis för. Om man hade tur. Nu ska barnen bara ha och inte bara en chokladbit var, jag får inget kort tillbaka. Jag får inte ens ett litet leende. Mycket vill ha mer. Och monstren och spöken är det gott om, jag räknar till så många som tio i ett sällskap. Och vad hände med ett enkelt tack istället för att vara missnöjd? Pha! Snart ska de väl ha en egen iPad av varje hus? Näe. Bus, godis eller ett kok stryk. Som på den gamla goda tiden.