Pusselbit

Sen vi kom hem har Pussegullan inte varit som hon brukar efter en kräkperiod. Inte sig lik. Inte pigg. Utan aptit. Och så har hon kräkts igen. Vi kliar oss i huvudet och förstår inte vad som händer. Jag gråter så köttbullarna nästan flyter bort på tallriken och Gullanpappan hotar att hämta Gullanmormorn om jag inte går och lägger mig för att sova några timmar. Har tappat räkningen, hur länge har jag varit vaken egentligen? Men så vaknar jag och har förskräckligt ont i halsen. Igen. Så vi bokar tid hos läkaren där hon konstaterar att min förra kur penicillin inte verkat, att det är fel sort som egentligen inte gör någon nytta överhuvudtaget. Hon förstår inte varför någon skrev ut den sorten. Bakterierna är kvar och frodas, dessutom är de smittsamma. Så förmodligen har stackars Gullan fått ännu en halsfluss av mig, och därav kräkningarna. Och i dag visar hennes topstest positivt. Oron släpper lite. Hon fick en ny kräkelomgång av halsfluss nr två, ett angrepp på kroppen där den kämpar som tusan. Och så blir det CVS. Om det nu är det. Och givetvis mår hon inte bra när hon kommer hem, hon har ju förstås ont som en dåre i halsen, liksom jag. Lägen då man förbannar maktlösheten över att inte kunna kommunicera. Hur ska det då kännas för Gullan? Att ha så mycket smärta men inte kunna förmedla? Jag är en rutten mamma som inte kom på det här tidigare. Och läkaren som skrev ut kur nr 2 med antibiotika till mig är också mer än kass. Halsfluss är väl inte rocket science? Men för lallare på Vårdcentralen verkar det vara svårt med vanliga streptokocker. De skulle bara veta hur mycket lidande deras klantighet har orsakat. När jag kommer hem läser jag i tidningen om cancerpatienter som väntat så länge på vård att det blivit försent. Man blir rent förtvivlad och utmattad på den här världen. De nya tabletterna har en tredje färgkombo, det piggar ju upp lite grann i oktobermörkret tänker jag, dricker två glas vatten för att få ner dosen medan jag stirrar ut i det strilande regnet.