Mr Hand in pocket

Att hemmet kan te sig så förunderligt underbart. All röra och allt stök. Alla halvfärdiga projekt som står, drömmar och planer som blir pausade på grund av sjukdomar och tidsbrist. Dammråttorna i hörnen, lite tvätt här och där och en massa högar med papper som ska sorteras. Men jag hälsar detta med varmt och tacksamt hjärta för äntligen är vi hemma igen. Bland våra väggar. Det finns aldrig en stund när jag är så lycklig över att komma hem som efter en sjukhusperiod. Vi bor alla på Bättringsvägen nu, nr 16. Jag är gråtmild, har känslorna överallt på huden. Börjar grina när jag läser en artikel om en liten kille som dog i cancer. När jag får ett snällt mail. Eller när jag tittar på Gullanpappan i morse. Jag ser honom. Där han står vid diskbänken i den tidiga morgonen och tänker att jag är så glad att jag har honom i allt det svåra och tunga. I motvinden är vi åtminstone två som stretar framåt och som måste orka. Han misstolkar min blick och säger: "är jag Mr Hand in pocket nu"? Och i det ögonblicket vill jag säga att jag älskar honom men får inte fram orden utan kan bara nicka lite och le. Jag brukar retsamt kalla honom just det, när vi ska i väg någonstans med Pussegullan och det är bråttom. Som den projektledare i hemmet jag är, far jag runt överallt samtidigt och försöker få med alla bitar. För att inte hamna i vägen står Gullanpappan lite vid sidan om, verkar inte veta var han ska göra av händerna så de hamnar liksom i fickorna. Varvid draken låter stressen tala och fräser "ja men Mr Hand in pocket har inte så mycket att göra?".
Men hur lätt är det att hjälpa en som har full fart under skorna och vill ha kontroll på varenda pinal? Insikt. Man är inte glad över det man har alla dagar. Men i dag är jag det. Glad. Över min Mr Hand in pocket.