Förlåt

Till mina vänner. De som finns kvar. Ni vet väl att ni är värdefulla? Att ni fyller tomrum i mitt liv? Att ni ger mig energi? Jag skulle vilja säga förlåt till er. Förlåt för alla de gånger jag har fått blåsa av och flytta träffar och möten planerade sen länge. Hur jag måste ändra på det vi har bestämt och pusslat ihop. Boka av och om det vi har sett fram emot. Om jag hade orden skulle jag beskriva för er, hur ansträngande vårt liv kan vara. Hur överleva en endaste dag eller natt till kan verka oöverstigligt. Hur urlakad och trött jag är. Jag är så trött att Pussegullans skrik ekar i mitt huvud även när hon är tyst. Önskar ibland att en stor sko kom ner från himlen och krossade min skalle med sin skarpa klack med ett krasande. Då skulle det äntligen bli tyst. Jag skulle beskriva hur det känns att inte veta hur morgondagen blir, om den blir fylld av sömnbristens darrningar i knäna och såsfyllda medvetande. Eller om kroppen kommer samarbeta åt det håll jag vill gå. Kan inte lova att munnen orkar le eller ens prata. Jag vet aldrig hur mycket ork jag kommer kunna uppbåda. Jag vet inte om jag får sova lite grann eller inte alls. Mina vänner. Ni hamnar ofta i kläm. För varje gång jag måste ändra eller flytta så gör det ont i mig. Tålmodiga är ni få, som fortfarande troget står vid min sida. Kärleksfullt tänker jag på er. Som orkar. Jag vill att ni ska veta att mina intentioner är alltid goda och min vilja är stor. Jag vill er allt gott. Jag vill träffa er ofta, ofta. Gärna varje dag. Jag vill kunna boka in hela helger tillsammans med er, långa semestrar och middagar hemma hos oss. När kraften knappt räcker till att släpa min stackars onda rygg uppför trappen tänker jag att en simpel middag kan kännas så oerhört komplicerat. Om jag kunde förklara hur allt det lilla extra är enorm kraftansträngning. Om jag kunde berätta hur utmanande det kan kännas för mig, sådant som andra bara gör utan att tänka på det. Men jag säger förlåt, för de gånger ni blivit ledsna på mig. Och hoppas ni finns kvar hos mig. Förlåt.