Visst nappar det

Den där känslan av gemenskap är inte dum. Att i en stim av vackra, smäckra delfiner är man inte en glosögd gammal mört. När de andra simmar, gör konster och kan kommunicera så är man helt enkelt för klumpig, tjock och smakar dy. Att avvika och vara annorlunda. Så brukar det ju vara. Men i helgen var vi en del av ett tight gäng strömmingar. Alla samma sort. Lite olika storlek, ålder och utseende. Läggs in i olika lag till midsommar. Men vi är ändå så lika. Styrkan i att vara fler som simmar åt samma håll. Styrkan i att höra till. Delfinerna är många fler, men vi strömmingar är också ett gäng. Ett varmt och öppet gäng. På väg hem från fiskafänget på vindarnas och kungarnas ö köper jag en påse fruktnappar på en mack. En napp är lite trasig i toppen, halv och ser inte ut som de andra. Jag tuggar fundersamt. Den smakar gott. Den är som Pussegullan. Lika god men annorlunda. I lunchmatsalen på måndagen serveras strömming och hemlagad mos. Det måste vara ett gott tecken. Gemenskapens tecken.