Folk och folk

Det är minsann skillnad. På människor och människor. När man behöver hjälp, när man befinner sig i en högst oplanerad situation. Att behöva hjälp vid en väg i dessa dagar kan man nog glömma. Ingen stannar när du står vid vägkanten och viftar med motorhuven öppen och en överhettad rykande motor. Man är rädd för ligor av vägpirater och för att bli rånad så hellre steppar man på gasen och tittar åt andra hållet som att något extremt intressant plötsligt dök upp vid andra sidan av E4:an. Okej. Men om två vuxna, en pensionär och en liten tjej på 6 år som inte kan gå försöker starta en båtmotor genom att rycka i ett snöre bara för att få ett buttert morr och en anka som skrattar kväkande till svar, kan man inte då stanna till och fråga om man kan hjälpa till? Nej. Man vandrar vidare med händerna på ryggen efter att en stund ha stått och gungat på hälarna och studerat spektaklet. Man går både fram och tillbaka på bryggan men inte endaste fråga om support. Vi får ro till Fiskeskär. Ro över blank och solstinn fjärd. När vi passerar ett grått hus är det någon som tjoar. Vi glider tyst genom vattnet och årorna droppar stilla. Personen undrar om vi behöver någon form av bogserhjälp möjligen? Då är vi nästan framme vid vår stuga, med värkande ryggar och ovana stela armar. Men omtanken värmer. Vi tjoar tillbaka att motion är bra för folkhälsan. Vår räddare viftar glatt och tycker det är helt rätt attidyd. Gullanmormorn nickar och säger att nu ligger han på plus. Nu ska hon för alltid titta på hans program om hur det är att komma hem. Det är skillnad på folk och folk, sa han som kysste hustrun.