Skuggan

Men det är just det. När man är uppe i orkanens öga har man inte tid att känna efter. Du bara måste hålla i hop. Orka. Vidare minut för minut. Minuterna är som timmar men du ska bara framåt, utan sömn och utan någon form av normalitet. Bortom alla rimliga gränser. Så är livet på sjukhus med ett mycket sjukt barn. När värsta krisen dragit föbi är du där. Där jag är nu. Hemma på 24-timmars permis, infart kvar i armen på Gullan och en massa darr i benen på mig. Det är egentligen nu det är som tuffast. Känner mig så liten. Vill hitta ett mörkt hörn där jag kan gråta och riktigt jämra mig högt. Få släppa på trycket och järnringen som sitter runt min bröstkorg. Förtvivlan över ännu några dygn som Pussegullan lidit. Några dygn där vi ansträngt oss till maxgränsen och fortfarande utan förklaring till detta tillstånd. Och återhämtningen. När ska den hinnas med? Bräcklig och skör. Ömtålig och ledsen. Kan någon krama om mig, klappa mig försiktigt på kinden och säga att det kommer bli bra? När spänningen släpper och man får det där busiga leendet igen efter alla helvetiska kräkningar. Då är man på något konstigt sätt ingenting. En skugga som drar förbi, ängslig i hela sitt väsen.