Kusin Vitamin

Pussegullan har fått en ny liten kusin. Eller ny och ny, men hon har gått från microliten bebis till bestämd dam på 11 månader, som vet var skåpet ska stå. Och nu är det två som ska dela på utrymme och leksaker på landet. Måste erkänna att jag var skeptisk. Rädd för att Gullan skulle bli sur och tvär. Hålla händerna för öronen. Inte gilla att någon kommer och väsnas på hennes domäner. Där hon varit herre på täppa i eget majestät. Men som tur är så kan fröken överraska mig mest av alla människor. Genom att fnissa när hon ser kusin vitamin fara fram. Delar gärna med sig av gungan och lådan med alla saker. Nyfiket tittar hon när kusinen åker vagn. Ja. Det är kanske inte så dumt med en ny kompis på hemmaplan. Nyttig träning är det hur som helst för henne, och en glad golvbaserad Gullanmamma måste le när hon ser de tu som leker tillsammans en stund i alla fall...

Hej kompis!

 

Nu kollar vi gemensamt vad som finns i baljan i dag!

Master of the master!

Jodå. Både Gullanpappan och jag åkte på varianter av Pussegullans influensainspirerande sjukdomstripp. Vad härligt det är att snora ner kudden, hosta lungorna ur sig och känna hur febern fullständigt vägrar att släppa sin värdkropp. Samtidigt som finkar och talgoxar tutar i luren utanför, våren har kommit! Kom ut! Kom ut och titta! Med svidande ögon rullar man upp gardinen. Kisar. Rullar med en suck ner igen. Men antagligen vänder det. Så småningom. Under tiden bjuder jag på en sms-konversation som utspelade sig mellan mig (GM) och Gullanpappan (GP) häromdagen, innan sjukdomen tog oss på sängen:

GP -Yeeees. Nu leder jag!
GM - Är det sant?!
GP- I am the greatest poop-master of all the universes (notera plural, reds anm. Inte bara vårt unviersum).
GM - Medium eller large I presume?
GP - XL
GM - Oh yes. You are the best, master Yoda.
Självfallet handlar det om att Gullanpappan återfått självförtroendet och lyckats med att få Pussegullan att bajsa på toaletten. En minst sagt både känslig och delikat fråga.

Lycka upphöjt till två

Man kan nästan ta på det. Men man vågar inte hoppas. Vändningen. Har den efterlängtade vändningen äntligen kommit till oss? De fruktansvärda och krampaktiga kräkningarna ebbar långsamt ut. Det går allt längre tid mellan de plågsamma attackerna. Pussegullan ler för första gången försiktigt mot en sköterska. Hennes skärande gråt tystnar. Droppet tickar stadigt på, fyller hennes uttorkade bräckliga kropp med energi. Som att äta en stor biff med bearnaise direkt in i venerna. Styrkan kommer åter och ögonen är inte längre rödsprängda med mörka lila skuggor som inramning. Det finns inget bättre. Det finns inget bättre än när det vänder. Lyckan blommar ut i hela kroppen och man tar sitt första riktiga andetag på många vakna dygn. Vi får åka hem på permis. Hem. Och jag önskar att man varje dag uppskattade sitt hem som man gör, när man stiger in i hallen efter tiden på sjukhuset. Allt är gyllene och vackert, precis allt. Vårt hem. Så fantastiskt underbart. Så ostädat och stökigt men den bästa platsen i världen. Pussegullan hoppar runt lite bland sina saker, nästan som att hon kollar att allt är på plats. Och kunde hon, så är jag säker på att hon skulle nynna på en låt av Peter LeMarc...

Jag sluter mina ögon, och jag ser det jag ser
Hur vinden drog som en rakkniv och skar mig ner
Det enda sanna var sorgen och en gråt som bara kom
Som att långsamt kvävas och tappa allt förstånd

Ifrån ett vidöppet fönster blickar jag bara ut
Snart kommer nog regnet, men också det tar slut
Jag sörjer inget jag saknar, är glad för det jag har
Är bara lycklig att jag lever, att jag finns kvar

Åh det känns som
Ååååhhh det är så gott att må gott igen

Ååååhhh det är så gott att må gott igen
Ååååhhh det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh det är så gott att må gott igen

Har inte saknat er!

Min hud är som äldre pergament. Någon har lite slarvigt häftat mina armar på plats med häftstift. Benen drar i gruset och jag har en ringande ton i ena örat. Efter flera dygn av feber, hosta utan slut och eländes elände med Pussegullan blev det ännu värre. Så illa att vi idag fick träffa alla sköterskorna på Q 80 igen. Och träffa gamla droppet. Kräkningarna tar aldrig slut. Men mammor gör det. Så känns det just nu. Hur starka de än var från början.

Citat och hosta

Pussegullan hostar som en dront i dimma. Jag vabbar. Snubblade på ett fint citat som egentligen gäller en arbetsterapeut men som faktiskt passar alla som är engagerade i funkisbarn. Lite så där lagom fint i sjukstugan.

"En djupt rotad värdering är tron på kapacitet och vår skyldighet är att locka fram den kapaciteten. Ingen kapacitet eller potential är för liten eller för obetydlig för att få stöd. Dessutom finns en stark tro på människors potential också när potentialen inte är synlig eller märkbar"

Gary Kielhofner

En bit av mig själv

Man kan nästan se den och nästan, nästan ta på den. Kärleken mellan oss. Pussegullan och jag. Här finns vi två tillsammans. Står framför spegeln och hennes ögon lyser. De små fingrarna snor sig om varandra och hon lyfter uppfodrande på ögonbrynen. Okej, vi tar Mamma Mu en gång till. Vem bryr sig att man sjunger fruktansvärt illa? Att man kanske egentligen har bråttom? Vem bryr sig när man hör de spröda tonerna av samspel? Den delade kärleken är så stark att den går som en upplyst bro mellan oss, rent fysisk att uppleva. Hon är som en utväxt av mig själv och egentligen är hon ju också det redan från början. Och för varje år, månad, vecka och dag ger jag henne ännu mer av mig själv, för hon är min vackra flicka. Och jag har inget val. Fogar mig i kärlekens band när jag anar dess styrka. Jag är hennes mamma. Ingen annan kan vara hennes mamma. Och vi delar den varje minut och sekund. Den ordlösa kärleken utan gräns, utan fördomar och utan slut.

Ännu doftar kärlek...

För 16 år sedan träffade den skånska pågen ett oväntat blont yrväder. Hon var 23 år och full av liv. Vem som hånglade upp vem första gången mot den där väggen kommer förmodligen aldrig att komma fram som fakta. Fakta är däremot att vi sedan den dagen varit två. För 6 år sedan blev vi något vi inte alls valt, nämligen funkisföräldrar. Vilket enligt statistiken är en stark bidragande faktor till separation. En fara som lurar i vardagen och även i vårt hem. När vi står där med våra trötta röda ögon, sargade själar och skriker ut vår ångest till varandra. När jag är så slut som man bara kan bli av att inte få tillräckligt med sömn under lång tid, ser jag samma trötthet spegla sig i dina ögon. Det är då jag påminns om att vi är två. Vi är två som faktiskt delar allt, som vet precis hur tufft vårt liv är. Som förstår utan ord. Då vill jag krama dig länge och säga lämna mig inte. Låt mig få vara med dig i 16 år till. Snälla, låt inte allt det fruktansvärt jobbiga förstöra. Berätta för mig att allt bli bra. Att det är du och jag fortfarande. Att du fortfarande ser den obekymrade 23-åringen som älskar besinningslöst. För det är fortfarande jag, bakom det trötta skalet. Och du är fortfarande du. Och det är vi.

Och hoppet blir till tro...

Häst är bäst

Lite trixigt var det allt, men med våld, vaselin och stor övertalning fick vi plats på behandlingsridningen även denna termin. Vi kör redan på övertid men några gånger till blir det för oss! Pussegullan fnissar förtjust när man äntligen får trava längs med långsidan. Ju fortare desto bättre. Precis som vanligt när det gäller fröken fräken.

Äntligen i gång igen!
Dock klagas det på att hästarna känns en aning plastiga och mekaniska...