En bit av mig själv

Man kan nästan se den och nästan, nästan ta på den. Kärleken mellan oss. Pussegullan och jag. Här finns vi två tillsammans. Står framför spegeln och hennes ögon lyser. De små fingrarna snor sig om varandra och hon lyfter uppfodrande på ögonbrynen. Okej, vi tar Mamma Mu en gång till. Vem bryr sig att man sjunger fruktansvärt illa? Att man kanske egentligen har bråttom? Vem bryr sig när man hör de spröda tonerna av samspel? Den delade kärleken är så stark att den går som en upplyst bro mellan oss, rent fysisk att uppleva. Hon är som en utväxt av mig själv och egentligen är hon ju också det redan från början. Och för varje år, månad, vecka och dag ger jag henne ännu mer av mig själv, för hon är min vackra flicka. Och jag har inget val. Fogar mig i kärlekens band när jag anar dess styrka. Jag är hennes mamma. Ingen annan kan vara hennes mamma. Och vi delar den varje minut och sekund. Den ordlösa kärleken utan gräns, utan fördomar och utan slut.