Ännu doftar kärlek...

För 16 år sedan träffade den skånska pågen ett oväntat blont yrväder. Hon var 23 år och full av liv. Vem som hånglade upp vem första gången mot den där väggen kommer förmodligen aldrig att komma fram som fakta. Fakta är däremot att vi sedan den dagen varit två. För 6 år sedan blev vi något vi inte alls valt, nämligen funkisföräldrar. Vilket enligt statistiken är en stark bidragande faktor till separation. En fara som lurar i vardagen och även i vårt hem. När vi står där med våra trötta röda ögon, sargade själar och skriker ut vår ångest till varandra. När jag är så slut som man bara kan bli av att inte få tillräckligt med sömn under lång tid, ser jag samma trötthet spegla sig i dina ögon. Det är då jag påminns om att vi är två. Vi är två som faktiskt delar allt, som vet precis hur tufft vårt liv är. Som förstår utan ord. Då vill jag krama dig länge och säga lämna mig inte. Låt mig få vara med dig i 16 år till. Snälla, låt inte allt det fruktansvärt jobbiga förstöra. Berätta för mig att allt bli bra. Att det är du och jag fortfarande. Att du fortfarande ser den obekymrade 23-åringen som älskar besinningslöst. För det är fortfarande jag, bakom det trötta skalet. Och du är fortfarande du. Och det är vi.

Och hoppet blir till tro...