Funky kidz. Med Z

Att ha ett annorlunda barn. Det kan innebära mycket för en mamma. Mycket smärta och sorg, den sortens sorg som inte är övergående eller som mildras med tiden. Den är svart, tung och konstant. Den blir ett stående inslag i ditt liv, ibland tar den över helt och rasar fram som ett fruktansvärt odjur. Jag brukar tänka på den som en svart grop. Där jag sitter på botten, kniper i hop ögonen och väntar på att lyckas kravla mig upp och se dagsljuset igen. Men det finns också stunder som är små, korta och intensiva, då lyckan fladdrar förbi och gropen med sin svärta backar undan. Stunder då man precis hinner tänka att idag är det okej att leva innan natten obarmhärtigt kastar sig över en igen. Gullanpappan och jag pratar om när sorgen sveper fram, i vilka situationer känns den där gråten i hela kroppen. Vi drar några exempel. Han tycker det är jobbigt när normala barn klappar händerna och sjunger med på Allsång på Skansen. De är blonda, glada och lyckliga. De är 4 år och kan hela texten till Ted Gärdestad. De vinkar till kameran och gör slängpussar till alla kompisarna som ser dem. Gullanpappan byter kanal. Han säger att han inte orkar se dem. Jag tycker det känns bittert när jag får hem inbjudningar till dansgrupper för 7-åringar. Funky Kidz, yeah! Det ska dansas jazz, street och funk utav helskotta och DITT barn ska vara med. Eller inte, nej. Visst skulle vi ha gjort det? När du låg där i min mage och guppade, Pussegullan. Visst ville du komma ut och bli en danstjej? Visst skulle jag stå där på uppvisningen och se dig dansa, vinka och le? Visst skulle du springa och snabbt hoppa in i min famn efteråt och jag skulle krama dig och säga att du är världens finaste unge. Men fine. Mitt barn kommer aldrig dansa funk på egen hand. Men jag kan ändå hålla henne hårt, hennes hjärta mot mitt, snusa i hennes hår och berätta att hon trots mina krossade drömmar är världens finaste unge. Jag berättar att jag älskar henne to the moon and back. Jag berättar att hon är den vackraste jag sett. Hon knycker med nacken, vrider sig och vill loss. Vi sätter på lite Trazan och Banarne som har Tarzan på middag i dag, och dansar sen funk över köksgolvet på vårt sätt. Sväljer det som skulle varit och fokuserar på det som är. På något sätt mantra för funkisföräldrar, för resten av livet.