Måndag

Sen februari har vi väntat. I går kom den. Kallelsen till 24-timmars EEG på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Och jag blir plötsligt mycket, mycket rädd. Rädslan slår lock för mina öron. I magen börjar något snurra långsamt, det är en iskall och sliskig sorts oro. Tankarna rusar som skrikande yra hönor. Hur ska vi klara av själva undersökningen? Hur trött kommer man vara efteråt? Men framför allt fasar jag för vad de kommer se. Är det nu vi får den där domen? Eller blir det ett blankt papper? Får vi svar på "ticsen" eller inte? Vad kommer de se, därinne längst in i min dotters hjärna. Den kalla klumpen växer och stiger upp i halsen, jag får gråtkramp i käkarna. Jag vet precis hur det kommer bli när vi ska checka in på avdelningen, jag kommer tappa talförmågan. Vet det redan nu. Jag kommer börja gråta där jag står i mina skor innanför tröskeln, med ett funktionshindrat barn i mina armar. På måndag. Då står jag där. Stum och tom. Med rädsla i mina ögon.