Stum gråt och glädje

Kanske är det de dåliga nätterna. Kanske är det att det är Pussegullans första riktiga skoldag. Kanske är det hösten som anas i luften. I går kväll kände jag mig redo. Laddad. Planerad och strukturerad för morgondagens första åktur till skolan med taxi. Tider, kläder, väska. Men i morse så kom den där kletiga ångesten, alltid när man minst anar det. Den som gör att jag tappar talförmågan och blir stum, den som gör mina ögon fuktiga och knän svaga. Den kommer som ett dråpslag när skolbussen svänger in på gatan. Lilla Pussegullan som blev väckt i svinottan men som valde att möta dagen med sitt vackraste leende. In med henne i bussen. På ett kick sitter hon där bakom mörka rutor. Gullanpappan trycker chaufförens hand långsamt och länge, som för att säga "nu tar du hand om min dotter och kör försiktigt". Med en smäll stängs dörren och där åker hon. Min lilla ängel. Jag hoppar in i bilen och kör efter, på motorvägen får jag ge mig själv ett par örfilar. Tårarna hotar att svämma över när jag ser viftande glada armar genom bakrutan. Inte helt klarlagt varför jag är stum och ledsen. Det känns bara stort. Hon känns stor. Ett nytt steg i livet med skola och skolbuss. Resten av inskolningen går bra, trots trollkarlar som smäller ballonger och Mora Träsk-kopian som drar riff på gitarren så det slår lock för öronen. Gullan håller ihop. Klappar händerna. Bäst när det gäller. Direkt från skolan till första ridterapin för terminen. Det glada humöret håller i sig. Och det ger mig energi. Fötterna flyger fram, allt som kan kännas så jobbigt känns lätt. Min största kraftkälla är Pussegullan. Min största energitjuv är samma lilla tjej. Men dessa dagar. Dessa dagar ger hon mig kraft att fortsätta framåt. I morgon blir det nya tag med skolskjuts. Kanske jag kan ha torra ögon och säga ett par ord till den lille chauffören? Vi får se. Men kletångesten med tillhörande tårar, den lär komma fler gånger bakom hörnet och drabba mig.