Svarta gropen

Det är inte ofta jag tillåter mig att gråta. I går var en sån dag då den svarta gropen fullständigt övermannade mig och jag kunde inte rädda något alls på vägen ner i helvetet. Ner i mörkret for jag med maktlösheten hängande som ett tungt ok över axlarna. Långt ner i det svarta och oändligt mörka, dit ljuset inte orkar nå. Uppgiven, ledsen och full av elände föll jag. Föll och föll. Tårarna fick rinna och det kändes som det aldrig skulle finnas något slut.
Allt kändes fullständigt meningslöst och borkastat och jag ville helt enkelt inte.
Ville inte vara med längre. Ville inte ha mitt liv.
Tröttheten övergår i utmattning och försvarets murar rämnar.
Jag hatar den svarta gropen och jag hatar att känna mig så liten och så oerhört ledsen.
Men kanske är det bra att ibland tillåta sig att släppa fram sorgen över allt som inte blev. Och att det faktiskt är okej att tycka en smula synd om sig själv.
För visst får man som funkisförälder gå igenom så mycket som ingen människa borde få uppleva. Grymt och omänskligt sorgligt är det och ont gör det. Men vem har sagt att livet är rättvist? Vem bestämmer vad som är rättvist? Vem bestämmer överhuvudtaget?
Men den bottenlösa gropen kommer nog alltid finnas där som en följeslagare, det gäller att ibland kunna balansera och åtminstone emellanåt lyckas ta steget bort från kanten.