Innehållsförteckning på Gullanmamma

I dag hände något konstigt. Något högst ovanligt. Kanske har det aldrig hänt förut. Gullanpappan tog med stort mod Pussegullan under armen och åkte till Skåne med ett flygplan. Utan mig. Det känns som någon oväntat har kapat av mig armarna. Min stela rygg gör ont utan 20 kg att bära på. Vad hände? Vi körde allihop ut till Arlanda precis som vanligt. Vi checkade in precis som vanligt. Pussegullan klappade händer, hurfade loss och fick många blickar på sig i avgångshallen precis som vanligt. Men sen upphör det, det där vanliga. För jag vinkar av dem genom säkerhetskontrollen. Mannen som arbetar där ler vänligt åt både Gullanpappan och hans dotter. Av hans rörelser förstår jag att han är vänlig och lugn. Vips så är de igenom och vinkar en sista gång innan de försvinner i myllret av människor på väg. Där står jag. Utan mina armar. Utan ungefär alla organ. Utan hud. Någon ryckte plötsligt bort en del av mig. Jag vänder mig och går långsamt ut till bilen och ser på världen med andra ögon där den susar förbi utanför bilfönstret. Ögon som inte behöver vila ständigt på Pussegullans förehavanden. Fria ögon. Hemma står huset tyst. Jag rör lite vid rullen som står övergiven mitt på golvet. Den rullar en liten bit och stannar. Jag stirrar med mina fria ögon. Blinkar. Saknaden är total. Friheten är total. Allt är helt enkelt bara totalt. I några dagar ska jag ha min riktiga semester. Det är nu den är. Jag ska få sova på nätterna. Jag kan sitta uppe och titta på en film. Jag kan sitta på toaletten i fred. Det är så svindlande att allt snurrar till. Allt jag nu borde göra, vill göra och ska göra. Jag ska ju förstås jobba. Men ändå är dessa dagar min semester. Bara min. Mina timmar, minuter och sekunder. Jag suckar lite. All den barnfria tiden är smått stressande! Irrar omkring och vet inte var jag ska börja eller sluta. Innehållsförteckningen på mig i detta nu är 55% ångest och längtan. 40% förvirrande frihet. Och 5% konserveringsmedel (E200 - E297, E1105).