Testa gränserna

En del världar är rätt stängda för oss funkisföräldrar. Eller de finns inte riktigt. Som tex det här med lekland. En lördag när regnet kommer från sidan och kulingen sveper in över oss så bestämmer jag mig för att lämna trygghetszonen och ta med Gullan till ett nyöppnat lekland i närheten. Det tar emot. De normala barnen. Med allt som normala barn gör. Och så jag med Gullan i famnen. Det känns osäkert i magen men jag stålsätter mig och tar mig dit med Gullanmormor som sköld. I entrén möts vi av en kakafoni av ljud, att det ens går att framkalla den ljudnivån är häpnadsväckande. Gullan är skeptisk men tittar försiktigt in. Och till leklandets fördel vill jag säga att vi får gå in gratis för att undersöka om det är något vi kan göra med vårt funkisbarn. Både snyggt och imponerande att säga helt enkelt utan mankemang "välkomna in". Tyvärr så är det 95% trädkojjor, hängbroar och lianer som är helt omöjliga för Gullan att testa. Så lite utestängda blir vi. Fröken tycker dock det är kul med barnen och något plasttält som blåser upp sig. Vi går omkring lite. Folk blänger. Föräldrar fikar i timmar medan barnen skriker och springer. Jag känner mig utanför men försöker sträcka upp mig och modigt möta blickarna. Det går ett tag men sen ballar Gullan ur och jag får huvudvärk. Hon gråter och föräldrarna glor så ögonen trillar ur skallen. Vi avlägsnar oss snabbt. Ut till lugnet i bilen där regnet envist smattrar mot taket. Men jag är ändå stolt. Stolt över att jag minsann testade! För det ÄR tufft att vara så väldigt avvikande, och det sitter långt inne att göra något sånt här! Gullan går istället in på Granngården och petar på hästfoder. Hon undersöker kvastar och gummistövlar på hyllorna. Funderar över pellets i olika färger och former. Det är minsann lika kul som leklandet och kanske är det så, att det som är förbaskat tråkigt för vanliga barn är kul för henne och tvärtom? Fast jag tror lilla stumpan hade älskat leklandet, om det var en aning funkisvänligt och med lite mindre vrål.