Farväl min lila vän

Livet får oväntade vändningar. Man ska få barn. Ut kommer en bebis som ser helt vanlig ut men som inte är det. En sjuåring som inte liknar sin mamma eller pappa, och det beror inte alls på att mamma träffade rörmokaren under vasken utan byxor eller att pappa var på konferens och drack för mycket. Det beror på att det blev fel någonstans. En liten pusselbit som kanske saknades eller som hamnade fel och inte passade. Det är konstigt. Det är obegripligt. Man får lära sig uppskatta livet ändå och vissa dagar är det lättare. Som när du är på väg till jobbet och i relativt hög hastighet så flyger vänster bakhjul av. När du ser gnistorna mot asfalten, hur hjulet studsar iväg och du inser att bromsen är i botten men inget händer. Du får inte stopp på bilen trots att bakaxeln släpar i vägbanan. Det är då du tänker på livet. Hur det bara susade förbi. När du senare står där skakig på skroten och ber Skrot-Nisse att hålla en liten ceremoni för din bil innan den blir en fyrkantig tärning av plåt. Det är då du inser att man lika gärna kunde ha strukit med. Och då är det ett andetag som saknas. Som hoppas över. Hur du plötsligt kippar efter luft. Och när du lämnar bilkyrkogården efter en sista varm hand på huven, då är du ändå glad att du går därifrån mot busshållplatsen på dina ben. Då är du ändå glad och tacksam att ditt barn kommer hem på eftermiddagen, även om hon inte kan prata och ser ut som en söt smurf. Då sänder du en tanke till högre makter och tänker att en vacker dag slutar mitt liv, men i dag var inte den dagen.