Fästingar, kräks och hundar

Helgen är över och jag känner mig fasen tröttare i morse när jag gick till jobbet än vad jag gjorde i fredags när det var dags att gå hem. Läckage av energi på alla fronter just nu?
Helgen innehöll Gullans första fästing. GULP! De illasinnade små vidriga odjuren som sprider sin smitta fick genast Fröken Spattman att hoppa upp ur buskaget, hon är aldrig sen i starten och aldrig långt borta. I det lilla mjuka knävecket satt den satans tingesten. Nu gäller det att hålla koll efter röda ringar och annat som kan dyka upp. Vad man önskar att den kunde satt sig på mig istället!
I övrigt så blev det möjligen lite för mycket mors dag tårta för Pussegullan som kräktes helt plötsligt i gungan. Spattman ler illmarigt och känner att det blir mycket att göra den här helgen minsann.
Slutligen kom några vänner över för att ta en öl på lördagen och de hade även med sig sin lilla hund Asta. Hon gillade Rambo och de lekte för fulla muggar. Det var jaga pinne, racertävlingen först runt tomten, dricka vatten tillsammans och tigga godis ihop. Slutligen faller de båda i hop i en hög. Allt medan vi sitter i lugn och ro och pratar. Jag tänker; precis så här måste det vara att ha ett friskt barn som träffar ett annat! De blir kompisar direkt, busar och leker, blir trötta.
Sköter sig själva liksom. Bara kollar emellanåt att mamma är kvar och att allt är lugnt för att sen fortsätta buset. Med Pussegullan som sitter i knät och kräver fullständig uppmärksamhet är det en annan sits. Hon blir snabbt rastlös, vill gå i väg, hitta på något, vill bli lekt med. Men hon kan ju inte göra något av det själv, alltså måste man resa sig och gå iväg fast man så gärna vill sitta kvar och prata en liten stund med människor man inte träffat på länge.
Vad enkelt livet måste vara när man har en hund. Eller ett friskt barn.