Ortoser trots allt....

Så har vi klarat av neuroortopedläkaren med fullt team. Ett helt rum fullt av människor som bara tokstirrar på Gullan där hon spatserar fram och tillbaka. Jag blir svettig och nervös, undrar vad de tänker när de pratar sitt kodspråk. Vad betyder det? Bra eller dåligt? Sämre eller bättre sen sist? Men åh vad jag älskar sköterskan på avdelningen, med sitt otroligt mjuka och öppna sätt och hennes omtänksamma tonfall tar hon emot oss. Jag vill ta med henne hem! Läkaren och ortopedingenjören är rörande överens när Gullan gått klart, vi ska testa ortoser. Hjärtat faller som en sten och jag har svårt att prata och tänka. Stora plastskal som ska snöras på varje dag ska hjälpa Gullan med sina mjuka fotleder och översträckta knän. Det känns oerhört tungt och dystert känslomässigt med ännu en handikappsak som ska läggas till den redan digra listan, ännu en instans att besöka och ännu ett måste att komma i håg.
Förnuftet knackar på och säger "men vad har du att förlora på att testa ett halvår? Tänk om det faktiskt kan hjälpa Gullan att hitta stabiliteten och balansen på ett bättre sätt".
Man får sortera tankarna, låta det smälta in. Låta förnuftet ta större plats och känslorna mindre. MEN! Att jag aldrig lär mig att efter ett besök på Astrid Lindgren blir man trött in i märgen och att sen köra en kombo med att stressa till jobbet är minst sagt sådär. Efter besöket tog Fröken M emot Gullan på dagis, engagerad och varm som alltid kom hon med frågan "hur gick det i dag?". Jag stirrar ner på den skira vårgrönskan och hoppas att hon inte ser mina glittrande tårar som hotar att svämma över.