Ortopedläkaren

Helgen blev bättre än förväntat, i fredags hade nämligen Gullan ett rejält psykbryt på kvällen när det var dags att fara ut i skärgården. Ville inte äta, tårarna rann och det mesta var skit och pannkaka. Som så många gånger förr blir maktlösheten så total, man kan aldrig fråga henne vad som är fel. Om hon har ont eller om hon bara är helt slut. Vad som står på, vad som gör henne så förtvivlad. Man kan bara vänta ut det, se vad som händer, trösta och finnas där. Maktlösheten är en ständigt etta på min hatlista.
Fröken Spattman von Vinter fick vatten på sin kvarn och hoppade genast upp för att kraxa högt och olycksbådande om förkylning, halsont, VABB och annat elände.
På lördagen var det tack och lov bättre och fröken kändes mer som sig själv. Det blev gungande, åka skrinda, utforska trädgården och bryggan. Solen sken och grillen tändes. Nästan så man kände sig som en riktig människa. På söndagen fick Gullanmamman sovmorgon till 9.15 och jisses vad det var skönt. Behövs sannerligen då vi laddar upp för ortopedbesök på Astrid Lindgren i morgon, känns en smula nervöst och kommer vara skönt när det är över. Ortoser eller inte? Hoppas inte på något sätt...