Bara ett barn?

På min Zumbaträning häromkvällen sprang jag på en gammal klasskompis från förr, har inte sett henne på länge så mycket prat blev det om ditt och datt.
Hon berättar att hon har tre barn och funderar på att skaffa ett till. Sen får jag förstås frågan om jag har och i så fall hur många barn?
Jag svarar att jag har en liten Gulla på 4 år.
Hon höjer nästan omärkligt på ögonbrynen och säger: men du har bara ett barn?
Ja. Jag har bara ett barn och för en som fullständigt spottar ut soffor så kanske det verkar konstigt och onormalt för hon får en bekymrad rynka mellan ögonen.
Men det är skillnad på att spotta ut friska soffor. Och att inte göra det.
Det är ju inte riktigt läge att stå och berätta hela min funkislivshistoria där och då men visst är det lite underligt hur folk förväntar sig att man har minst två barn? Och har man bara ett så undras det ofta om vi ska skaffa fler möjligen? I närtid? Man blir ju inte heller yngre.
Ja. Jag önskar att jag hade orken att skaffa Gullan ett syskon, jag önskar att det fanns en mekanism som gör att att man blir gravid på bumsen när man vill. Och jag önskar framför allt att det fanns en garanti för ett normalstört barn och en rättvisa att jag borde få uppleva hur det är att ha en vanlig liten tjej. Men det finns inget sånt att tala om överhuvudtaget, inga regler och ingen rättvisa. Bara slumpen.
Och jag funderar ofta på hur jag och orken skulle räcka till Gullan och ett syskon när jag knappt räcker till nu. Gullan och ett funkissyskon eller Gullan och ett vanligt syskon. Vända och vrida. Böka och stöka med tankar som kommer och går, jag har svårt att fånga dem när de passerar som mörka skuggor helt nära.
Men. Som en mycket klok vän sa till mig om saken: hur du än gör så blir det nog bra ska du se, vad du än bestämmer dig för.
Lär säkert återkomma till tema syskon i senare inlägg, det är stor och tung boll. Ständigt snurrande i takt med klockan. Tick tack. Tick tack.