Spegel, spegel

I en affär passerar jag förbi en stor spegel och hoppar bokstavligen till.
Men gud säger jag högt för mig själv, säljer de spöken här? Rea på tvättäkta zombies?
Jag ser makalöst trött ut och allting liksom hänger på mig. Håret, ögonen och mungiporna. När jag försökte lägga på någon sorts make up i morse tänkte jag att det är nog som att sminka ett lik. Försöka piffa till en kall gammal döing så gott det nu går innan familjens sista farväl och locket stängs, kistan går ner i jorden. Svart under ögonen och helt genomskinlig liksom blålila hud, fullständigt utan elasticitet eller spänst. Jag ser ut som en enda stor överkokt vandrande glasnudel.
Tar resolut upp en stor ICA-kasse i hallen, drar den över huvudet och går ut genom dörren. Känner mig redan rätt mycket snyggare.