Två nya features

Okej. Gullan har två nya små saker för sig just nu. Bägge har med ljud att göra. Den ena är rätt skoj och den andra är allt annat än skoj. Men för att muntra upp mig denna gråkalla februarionsdag så börjar jag med den skojsiga. När fröken blir riktigt glad och uppspelt skriker hon ljust och jättehögt, lite som Ronjas vårskrik ni vet. Det smittar som tusan, de rena glädjeskriken. Man kan inte låta bli att skratta åt och med henne, hennes minspel är oslagbart. Roligast är när hon är lite rosslig i halsen och inte riktigt grejar höga C utan blir hes. Då klappar hon händerna och tycker det är än mer tipptopp. Skriken har varit på besök innan men försvann ett tag, nu verkar det dock vara på tapeten för fulla muggar. En del saker kommer och går tydligen. Så en favorit i repris även om ens trumhinnor får sig en riktig omgång om man råkar vara för nära källan när de kommer.
Skriker du tillbaka så höjer hon bara rösten och ser lycklig ut. Vem skriker högst?
Över till den tråkiga delen. Jag har ju tjatat mig blå om dålig eller ingen sömn här på bloggen men faktum är att nätterna påverkar hela min tillvaro. Har Gullan en hyfsad natt, ja då blir min dag rätt hyfsad. Har hon däremot haft en riktig katastrofnatt är jag inte mycket till människa dagen efter. Men nu har hon börjat nästan gråtandes gasta och jämra sig om nätterna. Inte kul. Inte nog med att du blir väckt, du vaknar med andan i halsen och tror någon satt kniven i ungen. Högt! Många decibel! Det hörs till Västerås och längre så du kan inte komma undan med stängd dörr eller öronproppar. Omöjligt att säga varför hon gör detta, om hon drömmer eller är vaken och av någon anledning ledsen. Men självklart är det jättejobbigt och jag hoppas att detta är en sak som snart försvinner. Hoppas att jag snart slipper känslan av att vakna i ren panik. Att jag slipper stappla upp och undra var det brinner och vem som är kvar i lågorna. Och jag hoppas att det inte kommer tillbaka. Någonsin.