Änglar

Ja, och apropå det här med hjälp och assistans så fick jag frågan hur det gick för oss med vår snurra. Att få avlastning med Pussegullan. Vad hände med vår omsorgsfullt ihopknåpade ansökan med många sidor och många timmars arbete? Som ni kanske minns blev det direkt avslag från kommunen och vi la ner ännu mer tid, svett och tårar på en överklagan som skickades in. Och sen har det varit tyst som i graven.
Man blev ju varnad att såna här saker kan ta tid och det ligger en hel del i detta tydligen. Många ärenden i kö före oss och man undrar ju vad som är fel när det ska behöva vara så? När vårt fall väl tas upp misstänker jag att man måste skruva ner förväntningarna. Många funkisbarn och vuxna får idag slåss för sina rättigheter till hjälp och stöd, en sak som borde vara självklar. Men verkligheten är tuff och orättvis. Hur man ska orka ta hand om Gullan och göra hennes liv rikt i många år till utan någon form av avlastning är en sak jag knappt vågar nudda vid med tanken.
Men. Oavsett hur det går i denna härva så kommer jag för alltid bära med mig hur människor fanns där för mig, hur de ställde upp och hur de hjälpte mig. Det kommer vara en sak jag återvänder till i tanken då och då fram till det är dags att lägga sig i jorden. När man minst anar det så stiger de fram, änglarna. De går här på jorden mitt bland oss och emellanåt visar de sina vackra ansikten för en som verkligen behövde det. De ler mot mig och jag ler tillbaka med hjärtat värkande av oändlig tacksamhet. Ni vet vilka ni är. Ni vackra änglar i mitt liv.