Livrädd

Jag blir så oerhört rädd och orolig för framtiden emellanåt. Den är stor, tung och svart. Den dagen jag inte orkar längre, inte orkar kämpa för Gullan och hennes rättigheter. Den dagen jag inte finns mer och hon står där ensam.
Då vill man veta att samhället finns där för henne, att hon får rätt hjälp och stöd och ett riktigt bra liv. På senare tid har jag läst om flera fall i media där många funktionshindrade blir av med hjälp de behöver och mycket har försämrats och ändrats sen en dom gått igenom i regeringsrätten. En dom som många sedan väljer att följa. Konsekvenserna blir ödesdigra och gigantiska för de som behöver extra stöd. De svagare.
Tröttheten slår undan fötterna på mig, maktlösheten tar ett struptag. Kroppen blir alldeles iskall på insidan och luften försvinner.
Hjälp. Vem ska ge henne hjälp när jag inte finns!?
Det finns så många galor och jippon för att samla in pengar till barn och behövande. Varför inte uppmärksamma detta mer? Detta som pågår mitt framför våra ögon i samhället i dag. Man slår på de som redan ligger, ska vi inte reagera?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14399118.ab