Trasiga drömmar

När man sover ryckvis och korta stunder på nätterna så drömmer man otroligt mycket. Man kommer förmodligen inte ner i någon form av djupsömn. Det blir lösa fragment av drömmar som far förbi i skallen som oroliga moln jagandes över himlen inför en storm. Långt borta är drömmar om kritvita sandstränder, vajande palmer och en rosa paraplydrink. Istället drömmer jag att människor skriker på mig, skäller på mig och det är tusen saker jag ska komma ihåg och lägga på rätt ställe. Febrilt springer jag så fötterna glöder men det blir ändå fel i slutändan. Vaknar kallsvettig intrasslad i täcket utan att veta var jag är eller varför allt blir så fel. I mörkret lyser klockan informativt och sakligt mot mig, jag har bara sovit 40 minuter men brottstycken av elände stannar kvar på näthinnan. Alltid en känsla av att jag lagt fel sak på fel plats vid fel tidpunkt. En logistikers sanna mardröm! Nä. Jag får ingen ordning på mina drömmar. Jag vaknar olustig och med känslan av att något är galet i kroppen. Något är fel och har blivit knas. Måste ruska på mig ordentligt innan jag kan släppa den sista skärvan av ännu en stressig dröm och lunka in till grävmaskinen som håller på med ett massivt markarbete mellan 02:15-03:40. En natt drömde jag till och med att mitt fina företag skulle flytta till Malaysia och lägga ner precis allting här i Sverige, jag blev av med jobbet som jag haft i över 10 år och stod på gatan utan pengar. Utan mina kollegor. Nä visst nä. Det var ingen mardröm. Det var dagens sanning.

Nattdjur

Nuförtiden får man se väldigt mycket mörker och man får uppleva dygnets många, långa och kolsvarta timmar. Helt ofrivilligt. Förr i tiden innan jag blev funkismamma var jag både kvällstrött och morgontrött. Nu är jag trött hela dygnet. På natten ligger jag och bloggar i huvudet men på morgonen dröjer sig inläggen bara kvar som en dimslöja i min apatiska hjärna. I natt när jag var uppe för fjärde gången för att Pussegullan lät högre än en galopperande grävmaskin så tänkte jag på att ingen i hela området är uppe så mycket som jag på nätterna. Jag är uppe på sommaren när nätterna är ljusa och solen går upp och ner på en gång. Jag är uppe på nätterna om vintern då snön yr i gatlyktans sken. Jag ser alla årstider om natten, i mörker. Jag känner mig så ensam. Grannhusen är nersläckta och man ser inget liv förutom möjligen den morgonpigga tidningskillen frampå morgonkulan. Jag tänker att alla familjer ligger i de sängarna som de ska ligga i. Inte alls som säng-Taikons som hos oss. De sover och snusar. Samlar kraft och vilar. Önskar så att jag kunde få slippa uppleva nätterna i vaket tillstånd. Önskar att jag kunde få vakna pigg efter några timmars sammanhängande sömn utan att se ut som ett nattdjur med bautastora ögon. Med voluminösa svarta ringar under. Påsig och mosig. Skillnaden mellan mig och ett spökdjur är att djuret kan sova på dagen och jaga på natten. Men det kan inte jag, på dagen måste jag jobba. Konstigt att ingen säger något när jag börjar utveckla mitt utseende så radikalt. Från blondin till rena apsläktet:

Spökdjurens huvud har ett mycket karakteristiskt utseende med de enorma ögonhålorna,
som innefattar de mycket voluminösa ögonen.
(Här sitter jag på ett möte.)

Hål i huvudet

Antingen har förkylningstiderna satt sig på hjärnan och fullständigt korkat igen systemet eller så har jag helt enkelt bara hål i huvudet. Klart är att vindsvåningen helt är out of order för tillfället. Hoppas jag. Måtte det vara övergående? I fredags glömde jag fullständigt bort att maila och anmäla att Pussegullan inte kunde komma på bassängträningen. I morse skulle jag ringa dagis och säga att hon blir hemma i dag också eftersom förkylningen inte är riktigt på tillbakagång även om febern är borta. När jag kommer till jobbet är det tomt. Först framåt lunch kommer jag på: Rackans! Dagis! Mycket mening att ringa då. Inte. Även solen har fläckar och den som har koll tappar kontroll. Sjukdomar i kombo med sömnlösa nätter är sådär för en funkismamma. Går på sparlåga i väntan på bättre tider och en skarpare hjärna. Hmmm. Det kan ju också vara åldern...ve och fasa.

En födelsedag i bilder

Fredags-AKK

AKK, ännu en förkortning att bekanta sig med nu när man bor i det främmande Funkislandet. Det är sannerligen ett helt nytt språk som man är tvungen att plugga in. Nya termer, glosor, verb och formalia. Ständigt kommer nya saker man måste acceptera och lära sig.
Det senaste tillskottet heter som sagt AKK och står för Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Detta har jag fördjupat mig i under dagen då första kurstillfället för våren gick av stapeln. Det hela kändes lite trevande till en början, med fyra nya lärare och en samling föräldrar som inte riktigt känner varandra. Jag tänkte "njaaaa" men blev lite mer övertygad i slutet av dagen. Detta är nog en bra grej! AKK är ett samlingsnamn för olika metoder att kommunicera och som syftar till att hjälpa barn med kommunikativa svårigheter att lära sig alternativa metoder för att göra sig förstådda i omvärlden. AKK kan tex vara kroppskommunikation, föremål, tecken (TAKK, ännu en förkortning att lära sig), foton, bilder, ritade symboler eller datorer.
Verkar vettigt. I denna kurs får man läxor. Man får tänka efter. Man får input. Och output. Idag tog jag med mig att som förälder till ett barn som inte kan tala ett språk är du otroligt viktig. Du är dess språkrör, som kan tyda och tolka ditt barn. Vet ni! Jag slänger Jante åt skogen i dag och tänker; jag gör ett förbannat bra jobb! Jag gör det med Pussegullan varje dag och jag ger aldrig upp. Jag tränar, nöter och tränar lite till. Glädjer mig åt de minimala framstegen. Och i och med den här kursen inser jag att kommunikation är något vi tränar nästan hela tiden och det är viktigt. Otroligt viktigt. Så en klapp på min egen trötta axel i dag! Medvetenhet om det stora jag gör i det lilla. Jag gör verkligen det. För min dotter.

Och förresten, varför fick jag för mig att skriva bättre och bättre dag för dag? I dag har Pussegullan feber igen. Över 39. Feber och snor. Orättvist. Jag skrev faktiskt att jag vågar inte säga för mycket...

Bättre och bättre dag för dag

Efter att ha umgåtts enbart med Herr Alvedon och fru Ipren i flera dygn vågade vi idag ge oss ut på en liten luftningstur i vårsolen. Pussegullan verkar bättre, även om hostan låter värre än någonsin.
I går kväll fick hon flera stora svettattacker som gjorde pyjamasen genomblöt men efter det verkade febern ha gett med sig. Hoppas jag. Vågar kanske inte säga för mycket. Men helt klart är hon piggare än tidigare i veckan, för då kunde man bara lägga ner henne så sov hon. Trött och slut.
I dag däremot så sa hon till rätt tidigt att hon kände sig sömnig, gnuggade sig i ögonen och pep. Så mot sängen gick vår färd. Men maken till envis unge att inte somna sen då! Först nu en sisdår 1,5 timmar senare lyckades jag få henne att slumra. Det senaste i sängen är att fröken hittat den otroligt roliga knappen till sänglamporna. På, av, på, av. Jag lägger ner henne, bäddar om henne och smyger ut ur rummet. Hinner inte mer än dra till dörren så hör jag det lilla tydliga klicket av lampknappen. Och synen som möter mig när jag tittar in igen ser ni på bilden. Jag frustar till högt av skratt och Gullan piper förtjust till svar. Hon ser att jag skrattar och ser så otroligt nöjd ut!
400 gånger upp och ner. 400 gånger ut och in i rummet. Men trägen vinner. Envis dotter men också envis mamma. Nu sover hon. Och jag slänger mig på soffan med min förkylning och hoppas kunna blunda ett par minuter.

Här var det tänt!

På mormors gata

Jaha ja, så var man hemma igen efter en långhelg i busiga Berlin. Det hela var en överraskning för min morbror då han fyller jämnt i år så hela tjocka släkten for ner och hoppade ur en tårta. Först verkade han tämligen oberörd, liksom log och nickade "jaha är ni här också". Men sen kom nästan tårarna, när det sjönk in att hela familjen smusslat i veckor och månader och sen bara stod där. 20 personer. I Berlin. Bara för honom. Som en stor present. Älskar att överraska folk på det sättet! Lite roligt är det ju också eftersom vi alla har rötter i Berlin då min mormor var en riktig ur-berlinare från början. En av många turer i stan som vi gjorde gemensamt gick till huset där hon bodde som barn. På mormors gata, där man verkligen kunde uppleva historiens vingslag, skålade vi för födelsedagsbarnet och för mormor som tittade ner på oss från sin molntapp i himlen. Det blev vidare ett späckat program med massor av upplevelser, och inte blev det direkt sämre av att temperaturen låg på dryga 20 grader och vårsolen gassade över oss, öl, korv, glass och Döner. Fantastiskt. Inte utan att man blev lite grisskär när man satt mitt på torget och njöt. Faktiskt har jag njutit av min barnfria tid, njutit mer än vad jag oroat mig för Gullan och Gullanpappan hemma i ett gråmulet Sverige. Nästan så jag har känt lyckan virvla fritt i kroppen och lättat en bit från marken. Fått sova i en skön hotellsäng, ätit goda frukostar, smaskat tysk bastant mat för ett helt år framöver. Och fått prata klart med mina släktingar. Fått sitta på toaletten i fred. Fått shoppa. Listan blir lång över lyxiga och ovana utsvävningar för en sliten småbarnsmorsa.
Men säg den lycka som varar, på vägen hem blir jag förstås förkyld och inflygningen mot Arlanda blir ingen rolig historia för mina öron och bihålor. När jag väl är hemma hostar jag och snorar som aldrig förr, blir hemma från jobbet för att kurera mig. Men ack, då smittas även stackars lilla Gullan och får vara hemma med 38,2 varma grader och samma skrälliga hosta. Så från Bierstube till sjukstuge på 48 timmar.
Och givetvis kommer rese-baksmällan då man fått slappna av, låtit axlarna sjunka och fått känna sig som en riktig människa ett tag. Baksmällan och ångesten över att resan som jag längtat efter är över och förbi, den var så förbaskat bra på alla sätt och vis. Och nu sitter vi här, tokförkylda. Snön far förbi på tvären utanför och den soliga våren i Berlin känns otroligt avlägsen. Satt vi i t-shirt och drack iskall Berliner Kindl? Gjorde vi verkligen det?
Och jag blir lite ledsen och nedstämd. Enkelt att förstå varför. Jag längtar tillbaka. Tiden gick så fort. Jag vill ha mer. Det låter kanske konstigt men hur underbart det än var att få pussa Gullan när jag kom hem, så känns det ändå som en baksmälla just nu. Låg är jag. Låg och förkyld. Bakfull av min korta tid för mig själv i en storstad. Då jag nästan kände mig 100% levande för en stund.

Huset där min mormor växte upp i Berlin.
Ritat av min mormors pappa som var arkitekt.

First we take Manhattan...

                                                               ...then we take Berlin.

Without the Pussegulla.

Mein Gott.

Dagens tv-tips!

Det är rätt mycket skräp på tv nuförtiden (med risk för att låta som en gnällig tant i 80-årsåldern med devisen att det var bättre förr), det finns fler dokusåpor än någon någonsin kan hinna titta på. Men. Ibland kommer det en och annan diamant i utbudet av program. Ett stort missa-inte-program kommer på SVT i kväll, jag kommer sitta bänkad fast jag egentligen borde packa min väska inför helgen. Åh, mer sånt här! Program som är så väldigt viktiga och lyfter en liten grupp i samhället, belyser deras anhöriga och allt vad det innebär att få ett funkisbarn. I like.

"Och hur får man vardagen med familjeliv och kärlek att gå ihop när man har ett barn som kräver mycket tid och engagemang?"

Ja precis. Ge mig input. Helst i går.
Vi ses i soffan runt 20-snåret:

http://svt.se/2.174787/1.2732793/

Therapy at the gate

På Pussegullans dagis går det några funkisbarn och en hel drös med normalstörda barn. Konceptet tycker jag är kanon och blandningen av barn ger en riktigt givande miljö för alla involverade.
I går morse när jag lämnat av fröken i sedvanlig ordning stötte jag i hop med en annan funkismamma vid grinden till dagisgården, hon har en liten fin kille i samma size men med lite annan problematik. Vi ses inte så ofta men när vi gör det så har vi mycket att ventilera. Vi pratar om livet, döden, handikapp, om att röka cigarr och färga håret. Om hur fruktansvärt jobbigt det är att ha ett barn med funktionshinder, men också om hur mycket glädje det innebär. Om allt det som ryms mellan himmel och jord, det som kallas livet. I över 40 minuter står vi och pratar nästan i munnen på varandra och det är befriande och uppfriskande. Jag kommer hur sent som helst till jobbet men det är världsliga ting! Vilka viktiga minutrar det är. Att ta sig tiden och stanna upp. Inte bara springa på och blunda för sånt som betyder något. I morse stötte vi ihop igen och fortsatte vårt prat från gårdagen. Tog upp tråden där vi lämnat den. Och det är som små terapisessioner vi har, man får rensa och ventilera. Vi hittar varandra. Och framför allt så har vi galghumorn. För visst är det så att det blir lättare att förhålla sig till det som är svårt i livet med lite humor. Skrattande konstaterar vi att vi stått alldeles för länge igen, vi vinkar och säger "ha det bra".
Jag hoppas vi ses i morgon bitti igen, och jag tror inte jag är ensam om den förhoppningen. Varm, glad och med känslan av att dela något innerligt och heligt med en annan människa, det fyller mig med bubblor när jag svänger ut på motorvägen i den klara morgonsolen. Mina fingrar är fullständigt stelfrusna av kylan men hjärtat är varmt och det slår lugnt i mitt bröst. Dunkar för det totalt nakna i att visa sig sårbar och den avskalade gemenskapen, det blottade. Utan murar. Utan försvar. Utan spel. Det galet vackra i funkisvärlden. Jag har inte mött det någon annanstans. Magiskt.

En dag ovan jord, är en bra dag!

Har tydligen fastnat lite för att gå på seminarier och föreläsningar denna vecka verkar det som. I dag var jag och lyssnade på Olof Röhlander, mental styrketränare. Han talade mycket om positiva målbilder, vad som triggar oss människor, om humor och distans till svåra situationer i livet. Om vilket oflyt man kan ha och hur man ska förhålla sig till det. Han pratade även om tankemönster och hur vi lätt fastnar i negativa spiraler och hur man kan bryta det. Nyttigt och lärorikt! Och som kärnfull avslutande fras: tänk på att framrutan är större än backspegeln. Det tar jag till mig och även mycket annat som jag fick höra under dagen, gamla tankar behöver bytas ut lite då och då mot nya uppfriskande varianter.
Får ni en chans att lyssna på karln i framtiden så gör det, rekommenderas verkligen.

PS. I dag började en serie i SvD om att blogga om svåra saker i livet, som en sorts offentlig terapi. Kände igen mig i mycket då jag också skriver en del om tunga saker i tillvaron. Läs gärna om ni får tillfälle...

Ur kaos till livet

Idag var jag på en föreläsning av en kvinna som förlorat större delen av sin familj i tsunamin i Thailand. Om meningen med livet och hur mycket man egentligen orkar som människa. Inspirerande, fängslande och intressant. Tre ord jag tog med mig var acceptans, kärlek och förändring. Tre stora tunga saker att bygga sin tillvaro på. Hon talade mycket om hur livet sällan blir som man tänkt sig, om maktlöshet och hur man gör det bästa av just sina egna sorgliga bitar i livet. Och mycket av det hon sa går att placera även i funkisvärlden och den sorg som följer med dess svarta sidor.

Hair

Jag har vid ett par tillfällen försökt fånga Pussegullans hår på bild men det är inte helt enkelt. Det snurras, viftas och så är hon för nyfiken på kameran. Fröken har fått äran att ärva sin mors hår dvs många hårstrån och rätt mycket egen vilja i barret. Det börjar bli dags att ta en tur till frisören för både mor och barn, modern ser ut som en begagnad rotborste från 30-talet på skallen. Ja, så fort jag får en minut över ska jag ringa hårakuten så får de rycka ut med blåljusen.

Börjar ju rätt bra...

Men sen kan man ju alltid sno borsten och ta en tugga!

Trevlig helg!

Sitt vackert

Det här med gamla hundar som ska lära sig att sitta. Gamla tankemönster som ska ändras och hitta nya vägar. Tankar som har tänkts så många gånger under så lång tid att de har ristat ett invant mönster i hjärnbarken. Jag är en gammal hund och jag kan fanken inte lära mig att sitta hur mycket jag än anstränger mig.
Varför kan min hjärna inte förstå att jag måste hushålla med kraften?
Som mitt liv ser ut just nu så måste jag lära mig att hushålla med mina resurser.
Att prioritera. Att välja sådant som ger mig energi och skala bort sådant som tar energi. Att lära mig att ibland måste jag säga nej, fast jag inte vill det. Jag VILL men jag ORKAR inte. Allt. Jag tvingas hushålla med den lilla pluttiga orken jag har. Sömnbristen gör detta mot mig och jag har svårt att inse att jag orkar inte ha en full kalender, träffa människor i tid och otid, träna obegränsat och vara en god och glad mamma. Och sambo. Och syster. Och dotter. Det är många som ska vara med och dela på den kakan som är jag och jag vill räcka till hela tiden. Till alla. Omöjlig ekvation som jag har det nu. Det går inte att vara överallt och hela tiden. I går kallade en person mig för en smula "dumsnäll". Jag vänder och vrider lite på det ordet och tänker att det ligger kanske något i det trots allt.
Så varför kan jag inte bli lite klokare och lära mig detta och bara sitta vackert? När jag nu är så jädra gammal. I princip redan ett fornminne.

Uppgiven

Läser i dag om den lilla flickan som inte fick bada i bollhavet på IKEA, tror jag svor en del över detta tidigare här på bloggen. Nu friades IKEA från diskriminering i tingsrätten och det måste kännas riktigt kämpigt och tungt för föräldrarna. Jag förstår att ord står mot ord och att det finns olika uppfattningar om saker och ting gällande det inträffade. Men ändå. Att inte släppa in den lilla flickan som drömt om bollhavet. Kunde hon inte fått gå in med sin mamma en pytteliten stund? Gör ont, det svider i hjärtetrakten. Som funkismamma förstår jag känslan av att vara djupt kränkt. Utsatt och inte välkommen med sitt fina barn.
Hoppas föräldrarna orkar driva saken vidare, tycker att det minsta de ska ha är i alla fall en ursäkt. Uppriktigt menad.

http://svt.se/2.33782/1.2734312/ikeas_frias_fran_diskriminering?lid=puff_2734312&lpos=rubrik

Svart eller vitt, på eller av

Man får emellanåt skäll från lite varstans att man inte tränar sina muskler för att orka med att hantera sitt funkisbarn. För oss funkisföräldrar får träning en djupare dimension än avkoppling, flås och större muskler. Vi bara måste orka. Vi bara måste orka bära. Vi bara måste orka bära våra barn som inte kan gå själva. Sug på den ett tag. Gullan är för liten och för lätt enligt dietistens alla regler men hon väger ändå som en 15 kg potatissäck. Och när du bär henne får du lika mycket hjälp som av potatisarna, dvs nada. Så för att palla trycket i vardagen måste man helt enkelt försöka stärka bål, ben och armar i första hand, resten av kroppen i andra hand. Jag har satt i gång! På en vecka hann jag med ett pass av följande: intensivgympa, EFIT, Zumba och Combat. Jag går som jag skitit på mig förra veckan men det är skön träningsvärk. Nu skriver jag inte detta som ett skrytigt inlägg där jag vill bli bombastiskt stor och stolt över mina prestationer i svettandets tecken! Och nej, detta lär nog inte bli en renodlad träningsblogg. Men. Detta säger lite om hur jag är som person. Jag är en klassisk allt eller inget-person. Ska det vara så ska det vara, på eller av. 110 % eller lägga ner. Antingen tränar jag inget alls eller mycket på en gång och hela tiden. Farlig Fröken Duktig. För mig själv men också för min omgivning när jag driver mig själv hårt. Riktigt hårt. När det gäller Gullan så kommer samma sak, hon ska tränas i princip hela tiden. I alla situationer. Och när jag inte tränar med henne får jag dåligt samvete och känner mig som en kass mamma.
Men som tur är så är jag åtminstone delvis medveten om problematiken och kan på vissa fronter jobba med "nöjdheten".
Och med denna rivstart hoppas jag på att min rygg blir bättre och att jag orkar mer.
Kommer aldrig ha råd med en egen PT (om det inte blir den där Trissvinsten enligt nedan) men man får väl vända den där allt eller inget-mentaliteten till något bra då och försöka ta det som en knuff framåt i träningen, välja gympaskorna i hallen istället för tofflorna framför soffan.
Om det sen kommer ett sexpack på köpet så lär ni inte höra mig klaga alltför högt.

Allt för sjön

Bloggar live från båtmässan i Älvsjö. Här finns sjökaptener, matroser och en hel del skepp att spana in. Det mest fantastiska är att Pussegullan istället för att vara här i den rätt stökiga miljön får vara hos fröken C från dagis. Kostar lite barnvaktspengar men är värt varenda krona. Win-win för alla inblandade. Gullan får gunga, leka och vara ute. Och att i lugn och ro få gå och drömma om sommaren gör gott för en trött mammasjäl. Eller som en vän uttryckte det; egentid is da shit. Ett par timmar till mässar jag omkring i lugn och ro för att sedan hämta fröken på väg hem.

En sån här ska jag slå till på (när jag vunnit på Triss):

Min källa...

...till så mycket glädje. Till så mycket oro.
Allra finaste Pussegullan.

Theralendroppar

Jag får ett mail från specialpedagog C om nästa tillfälle då vi ska träffas och träna med Pussegullan. Som ett PS längst ner nämner hon en annan familj som fått theralendroppar till sitt lilla funkisbarn som sovit dåligt i flera år. "De fick ett helt nytt familjeliv".
Åh. Ge. Mig. Droppar.Nu.
Vet för lite om dem men känner spontant att vi kanske ska prova. Det tar emot, förmodligen klassas detta som sömnmedel med diverse biverkningar. Men att vi alla får sova. Som trötta ihåliga skal står vi och får ta bort mer och mer från det som kallas livet. Det där orkar jag inte, det där tar för mycket energi, det där går inte om inte natten blir ok. Det är mycket om och men, kraften tryter och mycket orkar man helt enkelt inte med. Hur ska min trötta hjärna tex kunna hänga med på en kurs jag gärna vill gå? När den knappt klarar av att göra en reality check som att kolla om jag överhuvudtaget har byxor på mig i bilen på väg till dagis? Ska nog i alla fall ta upp frågan om droppar med neuro, när vi nu får komma dit. Väntelista hos den fantastiska svenska sjukvården gör att man helt enkelt får vänta. Och vänta lite till.