E de bra?

Magen. I dag känns den glad. Och hjärtat ter sig lätt. Själen nöjd. Fröken Duktig är tystare än vanligt. Spattman verkar ha åkt på en liten minisemester. Oj. Är det så här det känns att må rätt bra? För tillfället är läget bra. Nästan mycket bra. Vad beror detta på då? Är det min överraskningskväll i lördags, där Gullanpappan fixat barnvakt, middag på restaurang och slutligen konsert på Berns? Är det att Pussegullan i går var jätteglad när morbror kom och hälsade på med sambo? Tidigare reserverad, tillbakadragen och försiktig liten tjej när folk stövlar in hemma. Kommer inte till sin rätt, behöver mycket tid. Men i går, framåt, glad, pigg och nyfiken med ett driv som jag inte känner igen. En vilja att vara med, deltaga och synas. Kontaktsökande och aktiv. Stoltserade galant med sina få små steg hon lärt sig gå utan stöd.
Eller beror det på att i morse "pratade" fröken oavbrutet med mig, en flod av ljud, stora som små. Som hon hade mycket på hjärtat som skulle ut. Det var glada pip, frågande hummanden, en del mamm-mamm-maaa och pruttljud med läpparna. Och hur ska jag kunna återge känslan när jag sakta väcker en lugnt snusande Gullan, känner sängvärmen när jag smeker den mjuka kinden. Hur hon omtöcknat slår upp ögonen och är...glad. Direkt från första början. Magi en måndagsmorgon, för varje gång blir jag lika hisnande lycklig.
Eller är det att även i dag kommer mms från dagis, en bild på Pussegullan iförd glittrande discoklänning. Hon ser glad ut. Och ingen håller i henne. Hon står helt ensam. Texten lyder: "Nu går hon runt helt själv här på avdelningen, härligt!" De verkar så glada, alla fröknar. De är så glada för det lilla.
Eller är det gårdagens bassängbad? Jag tar mig nämligen äntligen i kragen och letar upp en rehab-bassäng i närheten, slänger ner badgrejor och glömmer hälften men kommer hur som helst i väg. Så många gånger man tänker att det ska bli av, men icke. Alltid är det något som kommer i vägen, något annat och viktigare. På plats upptäcker Gullan och jag att det är ett riktigt toppenställe vi snubblat in på. Lätt att hitta, lätt att parkera, gratis för funkisbarn, stor bassäng, i princip folktomt, anpassat med handtag, gott om plats i omklädningsrummet, varmt och skönt, bra duschar och musik i poolen. Listan över saker vi gillar med det här stället är lång! Och så fanns det en bubbelpool. Som Pussegullan skrattade i den. Över en timme plaskar hon glatt utan att visa minsta tecken på att tröttna. Till slut har hon svalt mer än halva poolen och tiden är slut, högt protesterande blir hon upplyft ur det varma härliga vattnet. Och jag känner mig som en bra mamma. Som har skapat något som kan kallas träning och kvalitetstid på en och samma gång för min lilla funkistjej. I stället för att hon får kuska med på Ica eller bara sitta i vagnen i det gråa novemberljuset får hon min fulla uppmärksamhet och kroppskontakt. Motion. Skratt. Äventyr. Vatten är bland det bästa som finns. Mitt inre bäddas sakta in i bomull, gjord av stolthet. Jag sträcker lite på mig, tänker att jag är emellanåt en rätt bra mamma. Magen. Den känns glad. Glad och stolt.

Lite bubbel kanske?