Smärta

Det som nästan blivit en vana sker även i dag. Ett mms från dagis. Men istället för härliga bilder på Pussegullan som går och håller balansen, är det en bild på henne i rullstol. I RULLSTOL.
Vad verkligt det blev. Hon sitter där, svart på vitt. Förevigad och handikappad. Mitt barn sitter i rullstol. Den har i dag levererats och kommit fram till ett stackars barn som inte kan gå. Jag tittar på bilden, Gullan ler mot mig, med bägge händerna på hjulen. Hon ser ut som hon inte gjort annat och att hon när som helst ska rulla i väg till närmaste lekplats. Texten lyder ”Gullan tränar på rulle, det går jättebra”. Bilden blir plötsligt alldeles dimmig, jag blinkar flera gånger och inser att jag gråter. Jag gråter så linserna nästan flyger ut. Vill luta mitt trötta huvud mot en stark och trygg axel, vill att någon kramar mig och säger att det blir bra. Vill att någon tar bort den värkande klumpen, vill skrika ut hur ont det gör. Skrika till rösten tar slut och endast ett tyst kvidande finns kvar. Mitt barn kan inte gå, mitt barn sitter i rullstol. Smärtan slår mig som en hästspark i bröstet och gropens svarta hala väggar passerar mig på min väg neråt. Jag gråter mer, nu ljudlöst och stilla. Det gör så ont, så ont, så ont. Gode gud, det gör ont överallt. Varje andetag får mig att blöda. Det känns som jag aldrig kan sluta gråta. Det skulle inte vara så här. Aldrig skulle det vara så här.

En liten tjej i en liten rullstol.
Gladare än mamma, tack och lov.