Om varje dag var som denna

Lämna in Pussegullan på dagis. Jag drar av henne ytterkläderna, hänger upp väskan och sätter henne på golvet. Startar torkskåpet för att få den snöfuktiga overallen torr. När jag kommer tillbaka till hallen är hon spårlöst borta. Jag spanar runt knuten, bara för att se hennes hoppande bakdel försvinna in i lekhallen där det redan är fullt pådrag. Den där lättnaden känns fortfarande. Lika stark som ångesten från dagistarten efter sommaren, den sitter fastvuxen i min själ. Kanske obearbetad. Kanske obegriplig men fortfarande kristallklar med sina fasansfulla frusna stunder i mitt sinne. Fast mellan himmel och helvete, limbo. Minns. Ryser och huttrar till. Inser. Uppskattar dagen i dag.
Denna morgon, denna underbara fredag skuttar hon i väg. Busar med F´s pappa på vägen, han har ju ett sånt lustigt skägg. Och på väg ut genom grinden har jag Timbuktu som sällskap. Planeterna står på rad och det gäller att njuta nu, för i funkisvärlden är de för det mesta huller om buller.

Jag rullar natt och dag
Nu när planeterna har ställt sig på rad
Vi rullar maximalt
För vem vet hur länge känslan är kvar
Det e en vacker dag
En sån som får dig å längta tillbaks
Så det är knappt att jag
Minns hur kasst allting var
Nu när allt e grönt
Nu när allting är grönt
Verkar det som att det som hände förut
Bara var en dröm,
Ja så lätt man har glömt hur de
Alldeles nyss verkade va kört
Nu när allt e grönt
Du vet när allting går bra å dagen e klar och livet e som bubbelvin
Du känner dig smart å vaken å glad å framför dig är kusten fri
Å bekymmer är lätta å bära å världen känns som de går dubbeltid
Ja det bästa är nära men ändå fattas det en liten pusselbit
Men jag ser inga bekymmer bara sol å ljusa minnen
Alltid vatten under bron men stilla floder i mitt sinne
Å mina sorger verkar fått egna vingar
Har flytt sin kos, så alla livets tyngder tar jag med redigt mod
Om varje dag var som denna
Skulle jag vilja, leva i tusen (i tusen år)
Om varje dag var som denna
Skulle jag vilja, leva i tusen (i tusen år)

Precis underbart vanligt

Små smala armar runt min hals. En panna lutad mot min. Hennes kropp blir tung och andningen långsam. Hon sover. Nära, nära ligger vi. Genom persiennen silar kall januarisol som lyser upp hennes fuktiga hår. Jag snusar försiktigt. Hon luktar svagt av klor. Och varmt barn. Jag vill ligga där och bara känna henne. Men mina ögon sluts och sakta glider jag bort från det magiska ögonblicket. Jag vaknar av att Pussegullan bonkar en bok i mitt huvud. Och så är allt precis som vanligt, precis underbart vanligt.

Psykfall i soppåse

Hur mår du egentligen? Det är länge sen man fick den frågan och kände efter. Hur MÅR jag? Hur mår jag längst där inne bland alla tankar om Pussegullan? Man undrar. I dag kom jag inte på ordet för soppåsar. Fullständigt borta. Stod där med penna och inköpslista men vad den där rullen med vita saker för avfall kallas var inte längre kvar. Är man redo att själv kasseras i en sådan kanske? Återvinning av gamla funkismammor är kanske en affärside? Man blir återanvänd, man blir ett avgassystem till en Datsun i nästa liv?
Jag går till psykologen på habiliteringen för första gången på drygt 5 år. Lika många minuter kan jag vara glad och käck innan jag gråter återstående 55. Man har kanske en back-log av skuld till sin hjärna? Den har inte fått ventileras? Bara tryckts undan för något viktigare kommit emellan. Ja. Bort med sorgen. Väck! Har inte tid att känna efter. Psykfall i soppåse. Det låter något. På radion i bilen sjunger Tomas Andersson Wij att han har simmat långt ut från land, att det skymmer, han har ingen kraft kvar och han vet inte om han ska hålla i eller släppa. Så känns det faktiskt, Tomas, säger jag högt till den snötäckta E4:an. Men förhoppningen om att psykologen kan rädda den där spillran av mitt forna jag som ligger vid strandkanten, lever.

Döden och jag

Döden. Döden är ständigt mer eller mindre närvarande i mina tankar. Funkisbarn löper tydligen en högre risk att dö i förtid av alla möjliga anledningar. Jag frågar min mamma vad jag skulle göra om Pussegullan skulle dö, men försent inser jag det hemska med att uttala det högt. Jag tar tillbaka! Snabbt in med orden i munnen och baklänges in i kroppen. Men. Vad skulle man göra? Om hon togs bort från mig nu? Vad skulle man göra med all tid? Sorgen över ett barn som inte blev som det var tänkt skulle övergå i en mer legitim sorg, en förlust-sorg? När Pussegullan har sina värsta "tics" drar en mörk skugga förbi. Jag tänker: nu dör hon. Hon dör precis här och nu. Hyperventilerar, tappar kroppskontrollen och de små läpparna blir blåaktiga. Låter inte det som ett förstadie till döden? Som att stå lite i hallen, redan på väg ut? I början på februari ska vi äntligen få träffa neuro, jag hoppas de kan lösa detta otrevliga som smugit sig på oss. Läser dödsannonser när jag sitter på toaletten. Någon skriver om en mor som gått bort. "Att förlora en mor är att förlora ett väderstreck". Ja. Så måste det vara. Motar bort tankar som tränger sig på och liksom stångas i hjärnan. Den tjongar i hela huvudet. Stökigt. Tankar som bråkar, bufflar och är allmänt jobbiga mot mig. Men man måste kanske ha såna tankar och dagar. Tankar på döden. Som är lika för oss alla, rik eller fattig. Förr eller senare kommer den. Orättvis och skoningslös. Utan slut.

Pusselbiten

Hur har det påverkat mig? Att just jag av alla människor blev funkismamma? Att mitt barn blev ett sånt där annorlunda barn. Ett barn dränkt i kärlek. Hur har det förändrat mig? Många gånger har jag tänkt på saken och många gånger har jag pratat om detta med olika människor. Det är svårt att få ner förändringen på papper och i ord. Jag är helt enkelt bara en pusselbit i en annan form. Mitt pussel föreställer inte heller samma bild nu. Det har förändrats, livet. Men en sak som jag återvänder till, gång på gång, är konsten att glädjas åt det lilla. Den konsten har jag lärt mig. Människan är nog generellt rätt dålig på att uppskatta det man har, att uppleva här och nu. På dagis i morse står en mamma på trottoaren med sina två friska barn, vi kan kalla dem Nils och Märta. Märta gnäller och Nils vägrar gå in genom grinden om han inte får öppna själv. Mamman tappar ganska fort tålamodet. Märta börjar gråta. Nils blir dragen i ärmen och varken mutor och hot från hans mor har någon effekt. Det går i baklås. Mamman höjer rösten och skriker: men stå kvar då, envisa unge! Sen tar hon Märta under armen och går mot dörren. Och jag står där. Tänker. Känner. Jag vill säga till henne: var glad. Du har två fina barn, de är friska och kan göra vad de vill i livet. De kommer aldrig behöva krypa hos Försäkringskassan, slåss mot kommunen och få avslag på hjälp de har rätt till. Vad gör det då? Om de trilskas en morgon? Du har så mycket att vara glad och stolt över. Även denna torsdagsmorgon då inget går din väg och du kommer försent till jobbet. Jag står kvar en stund i stillheten. Knarrande kall snö under mina sulor. En sol som ännu inte orkat upp. Funderar på vad jag är glad över denna morgon. Att Pussegullan går bättre. Att hon i morse vaknade med ett leende och busig blick. Den sängvarma kroppen mot min hud. Lyckligt lottad är jag, som får vara en pusselbit i hennes liv. En helt ny pusselbit med helt annan form.

Än finns det hopp!

Det är något som surrar. Något rör på sig. Något händer! På dagis möter jag än den ena fröken och än den andra. Sammanlagt fyra. De säger samma sak, med samma min och med samma glädje. "Men gud, vad hon GÅR". Jag kan inte riktigt hänga med. Går? Tja. Jo. Det gör hon. Väl. "Ni måste ha tränat och tränat under jullovet?! Det är ju fantastiskt". Och så följer en lång beskrivning hur Pussegullan släpper taget, går korta avstånd själv. Från diskbänk till bord. Från bord till stol. Vänder sig. Vrider sig. Byter riktning. Jaha, ja jo visst har vi legat i och tränat men kanske inte mer än vanligt? Jag är inte med på deras iver och kan inte förstå vad de menar. Häromdagen föll Gullanpappan in i kören och sjöng lyriskt om hur fröken testar gränser med sina ben. Han hade sett det! Hur hon nu vågar det hon inte gjorde förut. Okeeeej. Men så händer det bara. Till slut. Pussegullan visar sina nya makalösa konster för mig med. Obekymrat GÅR hon. H O N  G Å R !!! Kortare sträckor. Men ändå. Det verkar som hon vunnit en hel kartong med mod och självförtroende på Triss. Plötsligt händer det. Jag torkar köksbordet. Bredvid mig kommer hon knallandes. Jag stannar med trasan i luften. Stirrar. Gullan tittar på mig, vänder och går tillbaka till vasken för att kolla status på disken. Det blir tvärdrag, så länge är min mun öppen. Är det något i luften som surrar, det är vi som skrattar och hurrar. Hallelujah-moment. Gullanpappan och jag ler mot varandra när hon kommer in i köket på morgonen och jag undrar om det inte kvalar in på topp tio-listan över de mest magiska ögonblicken i mitt liv. Vi står handfallna. Tårögda. Det är galet. Vansinnigt. Och otroligt. Än finns det tydligen hopp, det sista som överger människan. Kanske kommer hon backa tillbaka igen, kanske kommer hon glömma det hon hittat nu. Men idag, just precis NU. Är jag lyckligare än på länge.

När man inte är ute och går, kan man käka snö!

Forsmark

Knän som darrar lite. Gjorda av dallrig gele. Hjärtat som slår som en stånghammare. Obehaglig och klibbig kallsvett längs ryggraden. Nervös. Orolig. Spänd. Pussegullans återkomst till dagis. Ska det bli som efter sommaren? Ångestattacker vi aldrig kommer kunna förstå eller ta in. Så ledsen hon var. Så fanatiskt arg. Och otröstlig. När man som mamma inte kan trösta sitt barn. Det gör något med en. Det är något som går sönder och som inte går att laga. Smärtan har jag kvar sen augusti. Den bor i ett mörkt rum och dörren är oftast stängd. Obearbetat stängd. Men inte i dag. I dag är den på glänt och alla känslor från augusti smyger sakta men säkert ut, sträcker sina slemmiga tentakler efter mig när jag i panik försöker mota bort allt det jobbiga. Vill inte minnas. Vill inte ta i upplevelsen med tång. Vi närmar oss det röda huset med grinden. Jag hör min egen röst. Den är inte som den brukar. För hög. För ljus. För mycket. Pladdrar på om allt och ingenting. Gullan rör inte en min. Sakta närmar vi oss. Jodå. Än så länge går det bra. Lite mod samlas i min mage. Tänk om...? Tänk om det inte blir en likadan panikattack...? Inne i hallen blir jag återigen som en bättre fiolsträng. Några grabbar far runt och står i ordentligt. Jag hyssjar surt åt dem utan att kunna hejda mig. Nervösa blickar på Gullan. Hon är OK. Ser på mig. Lugn. Jag kommer på att jag kanske skulle andas? Långsamt släpper det pansar av ångest jag burit på. Är med henne in. Sitter ned på golvet. Hon tittar intresserat. Vad händer här inne i dag? Verkar inte vara i något större behov av att bryta i hop. Jag tvekar. Kan jag gå? Börjar känna mig lite i vägen när pappor tar stora kliv med sina 43:or över mig där jag sitter. God fortsättning, har ni haft det bra, bla bla. Jag reser mig sakta med knakande rygg och pussar henne en sista gång på kinden. Går ut. I bilen sjunker axlarna ner och luften går ur mig. Det gick bra. Jag kan knappt tro det fast jag såg det själv. Det gick jättebra. Och en vilsen nyårsraket far plötsligt genom mina vener och artärer, ut i varje cell. Den sprakar, gnistrar och lämnar efter sig små stjärnor. Stjärnor av glädje som glittrar i hela mig. Jag lyser som ett bättre kärnkraftverk.

Bliv vid din läst

Det är något med vatten. Som gör Pussegullan så glad och så fascinerad. Disken är slut och över sen länge men det är fullständigt omöjligt att få bort henne från vasken. Jag försöker alla tricks, bollar, pratande nallhundar, piano, böcker och tom sång. Inget kan avleda hennes fullständiga koncentration från svampen i vattnet. Diskborsten och trasan är hennes bästa kompisar. Ja, skomakare bliv vid din läst! Jag låter henne hållas. Varför försöka få henne till andra lekar, egentligen? Till slut finns inte en torr fläck i närheten och fröken själv har bara strumporna kvar på kroppen. Dyngsura även de. När man försöker komma med i leken markerar hon tydligt att man bara stör. Hon har sin speciella ordning. När jag slutligen måste avbryta eftersom hela köket börjar likna en smärre ocean skriker hon av ilska och det lilla ansiktet bli alldeles rött.

Tydlig i sin kommunikation? Ja, ibland är hon så lätt att läsa, som en öppen bok. Gullanpappan skakar på huvudet och smackar med tungan när han säger; ibland är du precis som din mamma...

Som rena fisken. I disken.

Det är så vi vill ha det?

Blir illa till mods när jag läser. Alla lika? Alla olika? Var där normalt? Vad är inte? Att oavsett välja bort de barn som inte är precis som alla andra?

http://www.svt.se/nyheter/sverige/kubtester-leder-till-kraftig-okning-av-aborter