Forsmark

Knän som darrar lite. Gjorda av dallrig gele. Hjärtat som slår som en stånghammare. Obehaglig och klibbig kallsvett längs ryggraden. Nervös. Orolig. Spänd. Pussegullans återkomst till dagis. Ska det bli som efter sommaren? Ångestattacker vi aldrig kommer kunna förstå eller ta in. Så ledsen hon var. Så fanatiskt arg. Och otröstlig. När man som mamma inte kan trösta sitt barn. Det gör något med en. Det är något som går sönder och som inte går att laga. Smärtan har jag kvar sen augusti. Den bor i ett mörkt rum och dörren är oftast stängd. Obearbetat stängd. Men inte i dag. I dag är den på glänt och alla känslor från augusti smyger sakta men säkert ut, sträcker sina slemmiga tentakler efter mig när jag i panik försöker mota bort allt det jobbiga. Vill inte minnas. Vill inte ta i upplevelsen med tång. Vi närmar oss det röda huset med grinden. Jag hör min egen röst. Den är inte som den brukar. För hög. För ljus. För mycket. Pladdrar på om allt och ingenting. Gullan rör inte en min. Sakta närmar vi oss. Jodå. Än så länge går det bra. Lite mod samlas i min mage. Tänk om...? Tänk om det inte blir en likadan panikattack...? Inne i hallen blir jag återigen som en bättre fiolsträng. Några grabbar far runt och står i ordentligt. Jag hyssjar surt åt dem utan att kunna hejda mig. Nervösa blickar på Gullan. Hon är OK. Ser på mig. Lugn. Jag kommer på att jag kanske skulle andas? Långsamt släpper det pansar av ångest jag burit på. Är med henne in. Sitter ned på golvet. Hon tittar intresserat. Vad händer här inne i dag? Verkar inte vara i något större behov av att bryta i hop. Jag tvekar. Kan jag gå? Börjar känna mig lite i vägen när pappor tar stora kliv med sina 43:or över mig där jag sitter. God fortsättning, har ni haft det bra, bla bla. Jag reser mig sakta med knakande rygg och pussar henne en sista gång på kinden. Går ut. I bilen sjunker axlarna ner och luften går ur mig. Det gick bra. Jag kan knappt tro det fast jag såg det själv. Det gick jättebra. Och en vilsen nyårsraket far plötsligt genom mina vener och artärer, ut i varje cell. Den sprakar, gnistrar och lämnar efter sig små stjärnor. Stjärnor av glädje som glittrar i hela mig. Jag lyser som ett bättre kärnkraftverk.