Än finns det hopp!

Det är något som surrar. Något rör på sig. Något händer! På dagis möter jag än den ena fröken och än den andra. Sammanlagt fyra. De säger samma sak, med samma min och med samma glädje. "Men gud, vad hon GÅR". Jag kan inte riktigt hänga med. Går? Tja. Jo. Det gör hon. Väl. "Ni måste ha tränat och tränat under jullovet?! Det är ju fantastiskt". Och så följer en lång beskrivning hur Pussegullan släpper taget, går korta avstånd själv. Från diskbänk till bord. Från bord till stol. Vänder sig. Vrider sig. Byter riktning. Jaha, ja jo visst har vi legat i och tränat men kanske inte mer än vanligt? Jag är inte med på deras iver och kan inte förstå vad de menar. Häromdagen föll Gullanpappan in i kören och sjöng lyriskt om hur fröken testar gränser med sina ben. Han hade sett det! Hur hon nu vågar det hon inte gjorde förut. Okeeeej. Men så händer det bara. Till slut. Pussegullan visar sina nya makalösa konster för mig med. Obekymrat GÅR hon. H O N  G Å R !!! Kortare sträckor. Men ändå. Det verkar som hon vunnit en hel kartong med mod och självförtroende på Triss. Plötsligt händer det. Jag torkar köksbordet. Bredvid mig kommer hon knallandes. Jag stannar med trasan i luften. Stirrar. Gullan tittar på mig, vänder och går tillbaka till vasken för att kolla status på disken. Det blir tvärdrag, så länge är min mun öppen. Är det något i luften som surrar, det är vi som skrattar och hurrar. Hallelujah-moment. Gullanpappan och jag ler mot varandra när hon kommer in i köket på morgonen och jag undrar om det inte kvalar in på topp tio-listan över de mest magiska ögonblicken i mitt liv. Vi står handfallna. Tårögda. Det är galet. Vansinnigt. Och otroligt. Än finns det tydligen hopp, det sista som överger människan. Kanske kommer hon backa tillbaka igen, kanske kommer hon glömma det hon hittat nu. Men idag, just precis NU. Är jag lyckligare än på länge.

När man inte är ute och går, kan man käka snö!