Döden och jag

Döden. Döden är ständigt mer eller mindre närvarande i mina tankar. Funkisbarn löper tydligen en högre risk att dö i förtid av alla möjliga anledningar. Jag frågar min mamma vad jag skulle göra om Pussegullan skulle dö, men försent inser jag det hemska med att uttala det högt. Jag tar tillbaka! Snabbt in med orden i munnen och baklänges in i kroppen. Men. Vad skulle man göra? Om hon togs bort från mig nu? Vad skulle man göra med all tid? Sorgen över ett barn som inte blev som det var tänkt skulle övergå i en mer legitim sorg, en förlust-sorg? När Pussegullan har sina värsta "tics" drar en mörk skugga förbi. Jag tänker: nu dör hon. Hon dör precis här och nu. Hyperventilerar, tappar kroppskontrollen och de små läpparna blir blåaktiga. Låter inte det som ett förstadie till döden? Som att stå lite i hallen, redan på väg ut? I början på februari ska vi äntligen få träffa neuro, jag hoppas de kan lösa detta otrevliga som smugit sig på oss. Läser dödsannonser när jag sitter på toaletten. Någon skriver om en mor som gått bort. "Att förlora en mor är att förlora ett väderstreck". Ja. Så måste det vara. Motar bort tankar som tränger sig på och liksom stångas i hjärnan. Den tjongar i hela huvudet. Stökigt. Tankar som bråkar, bufflar och är allmänt jobbiga mot mig. Men man måste kanske ha såna tankar och dagar. Tankar på döden. Som är lika för oss alla, rik eller fattig. Förr eller senare kommer den. Orättvis och skoningslös. Utan slut.