Den där ljuva tiden

Lust och fägring stor. Och solens ljus, lundens sus. Den där sommaren. Tiden som de allra flesta ser som underbar. Ledighet. Deckare i hängmattan. Jag sitter och stirrar på grannens blöta kalsonger på tork. Tvättlappen fladdrar i junibrisen. Himlen innehåller mest mörka moln. De hade fest i poolen mittemot, tittade på Sverige som spelade mot något land. Bröl, handklapp, bu-rop, tjo och tjim. Kvällen varm och ljummen, som Spanien fast hemma. Jag ligger i min säng, min rygg värker efter alla felaktiga lyft och konstiga ställningar med Gullan. Jag är så trött och slut, vill försvinna bort med John Blund men kan inte sova eftersom i princip hela grannskapet är på fötter och kollar på match. Sommaren. Rutiner som rubbas. Personal som ska vara ledig. Keps, solkräm och stranden. Gullanpappan och jag skojar mycket. Galghumor som bara vi förstår. Det blir en blandning av citat från Mumintrollen och ironi. Vi ler. Ser som så många gånger förr varandras trötthet speglas blankt i påsiga ögon. Tårar som alltid ligger nära ytan. Men vi tar oss nog igenom veckorna i juni, juli och augusti ännu ett år. Vi går inte och fiskar, vi tar hand om Gullan. Ser till hennes bästa, alltid i första rummet. Stryker och ändrar våra liv och våra behov. Våra önskemål och våra drömmar. Varför gör vi det? För att det finns inga alternativ. Ännu en sommar då solen står högt på himlen och jag knäpper mina händer på kudden, ber att jag ska orka en dag till. Att vi ska slippa akuten. Att Gullan inte ska få ny ångestperiod. Att någon däruppe kan beskydda oss och se till oss. Så vi kan fortsätta till den där dagen kommer då vi inte längre gör det. Grannens kalsonger har blåst ner och på marken ligger en  smutsig sverigeflagga. Jag blinkar till. Känner huvudvärken bulta i tinningarna. Tittar på några foton där min funkisunge på hela 14 bast liksom spänner ögonen i mig. Vad vill hon säga mig? Hon som är jag, jag som är hon. Vi som är en levande organism tillsammans i varje andetag, så nära så nära. Var börjar hon, var slutar jag.

Säg mig vad du tänker...

Sätta punkt eller inte

 Voj voj, så har det typ gått ett helt år sen sista blogginlägget. Jag funderar. Saknar min blogg, saknar att få ner mina tankar så där lätt och smidigt som det var förr. Det som var bättre förr. Kanske har jag skrivit klart och det är dags att summera? En blogg ska ju vara ett levande väsen som ska säga något. Men. Läser ens folk bloggar nuförtiden? Blir det för mycket text, har folk tid? Allt ska ju vara så fort och så kort nu. Det ska twittras  uttrycksfullt och koncist. Snappas en bild du ser en gång och aldrig mer. Kanske har jag för många ord och bilder för att någon ska ha tid att se och läsa. Livet med Pussegullan fortgår. Hon är fortfarande min största energitjuv och min största påfyllare av kärlek. Men åren har gått och åren har inte behandlat mig särskilt snällt. Är det kanske en magisk gräns här vid 13 år? Inte liten tjej längre, ej heller stor. Nära nära nära mig medan jag stretar för att ta ut avståndet till synes förgäves. Jag är en fisk som sprattlar i nätet, kommer loss med en fena men fastnar lik förbaskat med stjärten igen. Sitter som berget i funkisnätet där nästan ingenting kommer till oss gratis eller lätt. Med vår taskiga diagnos tuffar vi oss igenom dagar, nätter, veckor och år medan Pussegullans spiral går neråt. Det går långsamt men det blir åt det sämre hållet. Vi stretar med assistenter, korttidsboende och skoltaxi. Jag är mer rutinerad i min roll men också mer trött. Landad, men rätt matt. Hur har folk det som har tagit hand om sitt barn i 13 år? I 20 år? Hur mår man? En stor fet pandemi la sig som ett lock över hela världen dessutom. För oss har det inte varit väldigt stor omställning, Pussegullan är infektionskänslig så vi undviker folk i vanliga fall. Vi kan inte helt enkelt åka utomlands eller grilla med massor av vänner när vi vill ändå. Vårt liv är smalt och trångt på många sätt i vanliga fall. Kanske begränsningen kan vara en styrka i dessa tider för vi har redan vanan inne att ändra, ställa in och ändra om. Spelplanen är aldrig som den var tänkt. Vi tappar våra huvuden av sorg och utmattning. Sen har Pussegullan en bra dag och man känner ett leende i mungipan. Upp och ner med oron i magen och kroppen. Funkisnätet. Så komplicerat, men så vackert. Dagar av styrka och nätter av sorg.

Pussegullan anno 2020

Vilse

Jag är rädd. Rädd för att jag är rädd. Hoppig, spattig, stissig. Ständigt i beredskap. Datorn som alltid varit min kära vän känns nu lite hotfull med sina svarta anklagande tangenter. Det känns som de hånfullt skriker "ha ha ha, ja men prova att använda oss då, du kan ju ändå inte formulera en enda mening korrekt längre". Skärmen mörk. Avvaktande. Jag sätter mig. Svettas. Reser mig igen och vandrar runt. Struntar i att skriva helt. Tänker att jag inte längre har något att säga mer än ledsamhet och det jag inte vill kännas vid, bitterhet. Provar igen och famlar efter orden. Försöker minnas ansikten, namn och röster. Men söker utan att finna. Allt mer desperat. Mina ord är borta. Mina ord som alltid funnits som en ständig älv i rörelse, som aldrig sinat och som aldrig varit svåra. Nu är de inte där längre och jag får anstränga mig för att formulera ett enkelt sms. Kisar mot mobilen, upptäcker att jag skrivit samma ord tre gånger och att mottagaren omöjligt kan förstå vad jag menar. Det gäller bara ett pass som jag behöver stämma av med assistenterna. Men det känns som ett berg jag aldrig kan bestiga. Jag är på allvar rädd för att det är något fel i mitt huvud. Att något fattas, en bit är trasig eller har fallit bort. Kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag blir ledsen och uppgiven och jag saknar min förmåga att uttrycka mig, känner mig totalt vilse. Kämpar och tänker att det blir bättre! Försöker minnas en film jag såg hälften av för två dagar sen, försöker minnas vad skådespelaren heter. Lyckas inte. Jag glömmer namnet på min tandhygienist när jag ska ringa och boka en tid, fast jag för bara två minuter sen kollade upp exakt vad hon heter. För och efternamn. Ändå är det blankt när telefonisten svarar och jag skäms. Stammar, försöker ursäkta mig. Hon vet ju inte att jag brukar ha koll. Måste verkar otroligt förvirrad. Ingenting går in och ingenting fastnar och jag tänker bara på teflon. Bokar en tid hos en läkare för att kanske få en utredning kring vem som snott vad i min skalle. Blir rädd, bangar mig själv och bokar av. Bokar ny tid och bokar av igen. Kanske går det över? Kanske blir jag mig själv igen, hittar orden och hittar tillbaka till min person. Det som en gång var jag. Kanske inte. Bokar läkartiden igen, låter den vara kvar. Känns som jag faller, tappar fotfästet och sträcker mig desperat efter förbättringar som inte kommer. Tumör? Demens? Utmattningssyndrom? Väggen, ser den ut så här? Går det till så här? Eller har helt enkelt 12 års liv med ett ganska komplicerat barn som ständigt blir sämre tagit ut sin rätt till slut? Kanske min kropp inte orkar med den fasansfulla ångesten, paniken och kallsvetten som varit min följeslagare under hela Pussegullans liv. Som nu tagit större och större plats. Nästan så kallsvetten klockan 02:20 har blivit det helt normala. Hur nätterna spretar med andningsproblem, kräkningar och panikångestattacker. Jag står bredvid med långa apiga armar och betraktar. Orkar inte. Kan inte. Känner hur orken tryter, hur tålamodet tar slut, hur arg jag blir över ingenting. Klockorna ringer. Feta stora varningsklockor. Hjäp. Hjälp. Hjälp! Natten är mörk. Jag letar efter mina ord, de fattas mig så enormt. Orden är jag, och jag är orden. Nu är de borta och jag är ett ingenting.

Älskade pojkvän

Alla de här åren som passerat. De känns fjärilslätta och snabba. De känns oändligt långa, svåra och tunga. Hur vi stöttat varandra, hur vi orkat dra ett lass när den andra inte står pall. Hur vi växelvis drar runt oket i vardagen, dag efter dag, vecka efter vecka. När dagen gryr vet jag inte vem av oss som är mest utmattad eller kraftlös efter ännu en natt av oro och vaka. Vi är så bra på så olika saker, vi gör alltid allting för varandra. Du är bra på att ta nätterna, men även du vacklar nu. Jag lyssnar på den där spellistan vi gjorde den där gången, den gången som känns som ett annat liv. Låtar som var vi, som var vår kärlek. All vår längtan, alla våra drömmar, alla känslor rymdes i den musiken. Vi var unga och dumma, trodde vi visste något om världen. Vi skulle erövra den och alla möjligheter låg framför oss. Kärleken brann så stark och intensiv dag som natt. Tårarna värker i halstrakten. Jag tycker lite synd om oss. Som nu inte är varken unga eller dumma längre. Vad hände med de personer vi var? Som skrev kärleksbrev? Som hånglade mot en lyktstolpe? Som med ett leende kunde möta dagen när solen gick upp. Som kunde ge varandra all tid. Vad man kan sakna de människorna vi var. När blev de så trötta? När blev de ledsna? När började livet slita så mycket på oss att det blir allt svårare att tänka på kärlek. När utmattningen lägger ett grått täcke över våra huvuden. Två människor som hukar under bördan, men som en gång i tiden sträckte på ryggen. När gick världen från ett nyköpt plagg till att bli urtvättad som en gammal grå T-shirt? När blev vi så äppelmosiga? Jag saknar oss så väldigt mycket när jag lyssnar på våra låtar. Jag önskar vi hade fått bättre förutsättningar att ta hand om varandra. Jag önskar jag kunde säga oftare hur mycket du betyder. Jag önskar vi kunde ha kvar lite av den känslan att det är du och jag, det är vi, mot världen. Men i bland känns det mer som världen är emot oss.

Kiss the rain 
Whenever you need me 
Kiss the rain 
Whenever I'm gone too long 
If your lips feel lonely and thirsty 
Kiss the rain 
And wait for the dawn 
Keep in mind 
We're under the same sky 
And the night's 
As empty for me as for you 
If you feel 
You can't wait 'til morning 
Kiss the rain 

21 år senare kan jag fortfarande sakna din röst i telefonen när linjen är död.

Tårar och snor

Assistent J och Pussegullan har badat, precis som vilken vardag som helst. Det är en mörk kväll i december. Rått och kallt ute. Men inne lyser alla stjärnor, alla varma hjärtan klappar tryggt och stabilt, och mina ögon tåras så där vackert som på film. Jag kan inte hjälpa det. När Gullan mår bra. Hon fnittrar. Assistent J fnittrar. De triggar varandra lite. En tår letar sig nerför min kind när jag hör J säga: men du är väl för underbar du va! Och så skrattar de lite till. Som att jag inte hade nog med att sitta här och lipa så avslutar hon med: du är den absolut bästa tjejen. Jag tror inte hon vet att jag sitter vid datorn och att jag hör. Kärleksfullt småprat. Som assistent J bara har i sig, hennes relation med Pussegullan är unik. Jag känner att jag tjuvlyssnar lite. Men skrattet ekar ju så högt, det sprider sig i huset som en hemtrevlig doft av nybakat bröd. Sveper runt min kropp, mina muskler slappnar av och små raketer har ett litet för tidigt nyårsfyrverkeri i magen. Någon kan verkligen tycka om mitt barn. Trots att hon dreglar, ticsar, och slänger mat på golvet. Trots att hon ser ut som ett syndrom och inte vet ett smack om livet utanför sin bubbla. Någon tycker hon är världens finaste tjej. Och det är inte hennes mamma. Tårarna smakar salt och jag får sluta skriva nu för jag måste snyta mig. Bästa snytet i universum som man vill lägga i en ask till sämre dagar.

Blodsmak

Man gillar verkligen inte att peta i sitt barn en massa grejs. Ingen förälder kan ju tycka det är toppen med konserveringsmedel i mat, syntetiskt snask eller mediciner där du får en lista över biverkningar som räcker härifrån till Medelpad. Så länge Pussegullan har varit i livet har jag försökt vara en bra förälder, en bra mamma. Jag försöker göra rätt och tänka rätt. Inte gett ditten och datten i onödan och låtit sunda förnuftet råda rätt mycket. Därför känner jag en stor sorg att en medicin med stort M i dag kliver in i vårt liv. Det är en medicin mot epilepsi. Det är en medicin som inte känns som en i Alvedon-laget. Det är en medicin som är elak. Men jag är trött. Jag är nedbruten och slut. Pussegullans ständiga tics förstör hennes dagar och nätter, hon rycker, sprattlar, dreglar och vinglar. Anfall efter anfall. Från solen går upp till den går ner. Och det blir bara värre. Snart är hon borta och kvar är bara en enda stor kramp. Vägen utan tyngre grejer tar slut här. Jag tittar ner på mina fötter. Marken gungar. Nu ska hon medicineras trots att alla mätningar inte visar på epilepsi eller ens minsta EP-sprak i hjärnan. Men det kan man tydligen ha ändå säger folk. Folk säger det, inte läkaren. För hon vet inte. Hon gissar, kliar sig på hakan, skakar på huvudet. Och skriver ut ett recept. Varnar oss för hudutslag, trötthet och depression i medicinens kölvatten. Jag tvekar. Är det verkligen så farligt med ticsen egentligen? Ska vi vi ge henne det här giftet, när det är en ren och skär gissning? Ska det käraste jag har vara någon form av försökskanin? Men så kommer Gullan hem. Hennes kropp känns som brylepudding och hon tittar inte på mig. Hon är långt borta, mitt i det hemska som drabbar henne, som får henne att pipa oroligt och snabbt fatta tag i ett bord eller en stol för att hålla balansen. Hon känner när de kommer och det är inget som hon ser fram emot. Det känns som många minuter medan jag balanserar och manövrerar tills det långsamt ebbar ut. Hon är nära att falla. Så känner jag mig också. Väldigt nära att falla, egentligen hela tiden. Jag fingrar på tabletterna. Ser henne kämpa. Inser att jag måste. Biter mig hårt i läppen medan jag öppnar förpackningen. Det smakar blod i hela munnen.

Att ympa som en ek

Jag: Hej Bloggen!
Bloggen:  .......
Jag: HEJ BLOGGEN!!!
Bloggen: Öh? Jaha? Vad vill du? Jag vilar mig faktiskt (irriterad smiley som håller sig om hakan och ser mycket fundersam och undrande ut).
Jag: Ledsen att jag varit så långt borta, förlåt till dig. Och till de som eventuellt någon gång tittar in här! Kass har jag blivit på att uppdatera.
Bloggen: Ja nu är det nog läge att påminna dig varför du en gång började klottra här va? Det var ju knappast för att få ap-många följare, likes eller tummar? Det var väl för att skriva av dig, få rensa skallen och få ner tankarna på pränt för att för stunden, få bort dem ur skallen? Inte sant?!
Jag: Ja. Du har rätt. Jag vill bli av med alla bokstäver som studsar i huvudet. Jag vill kunna låta fingrarna dansa över tangenterna som förr, och se en tom blank sida som en härlig plats att fylla, en plats bara för mig och mitt kaos! Ja. Så vill jag ha det. Men du förstår, Bloggen, vi har haft en ganska tuff tid under våren och sommaren. Pussegullan har mått som sämst i sitt liv kanske jag ska säga.
Bloggen: Berätta. Låt fingrarna komma i gång, även om maskineriet går segt och rostigt? Berätta för mig. Töm. Skriv. Låt höra.....
Jag knäpper med fingrarna. Försöker hitta en tråd att börja med. Det känns ovant. Hjärnan är seg och tangenterna har på något konstig sätt ändrat plats. Varför sitter inte T där T ska sitta?
Nåväl. Jag knackar väl på och ser hur det går!
En kollega till mig säger att hon gärna vill att allt som sker i livet, sker med en mening. Att allt har ett syfte. Det var meningen för att.....och det här hände mig för att.....Jag stirrar på henne som att hon kommer från Saturnus och har åtta utstående ögon och två gröna horn i pannan. Mening? Syfte? Jag vet inte om jag är mest avundsjuk på hennes ungdom och sätt att se på livet, eller på hennes positiva inställning till det här med mening rent generellt. Vad det vore enkelt att förklara allt som sker med påföljande mening: ja nu hände det här eländet, MEN det var förstås för att DET HÄR som jag skulle förstå ÄNNU EN SAK! Kanske är det så när man har en stor trygg fot i myllan av en religion? Eller när man bara är förskräckligt ung och det man upplevt hittills har man kanske faktiskt hittat en liten och bra mening med?
Om hon är ett ungt frodigt skott som växer bara man säger solsken är jag en gammal och uråldrig ek. Om hon är en gyllene tiokrona tappad på marken i starkt dagsljus, är jag det gamla utsugna tuggummit bredvid. I skumrasket mellan eftermiddag och skymning. Hon gnistrar där hon ligger i solen. Jag smakar ingenting och börjar sakta bli hård. Färglös ligger jag där, förbrukad och med ett gammalt cigarettfilter med läppstift på som enda sällskap. Nej förresten, det ligger också en relativt torkad hundlort på min andra sida. Den är liksom så torr och tråkig att hundägaren inte ens ids plocka upp den. Det där trädet, den där eken. Jag ser den framför mig med sitt midjemått på flera meter. Som härdat ut så himla länge. Stått pall för storm efter storm, år av torka och översvämning. Jag är den eken. Som lyckats klara mig från arborister och eksyltmal. Men någonstans börjar orken ta slut. Min bark är tunnare än förr. Steklar kommer och gör hål i mig. På våren när bladverket spricker känner jag mig mest utmattad över humlans ystra dans. På hösten vill jag lägga mig ner när kylan smyger kring mitt grenverk. Ekorrar hoppar på mina kvistar, myror kryper över mina rötter och jag driver ett helt satans jäkla ekostystem. Men jag är trött. Så trött att långsamt börjar inte bara mina löv torka och ramla av. Nej, små skott ramlar. Sen små kvistar. Efter det lite större kvistar. Det är ett tecken på att inte må bra. Det är ett tecken på att kraften tryter. En ek ympar sig för att försöka överleva, den fimpar det som går. Ungefär som att jag skulle kapa en lilltå eller en öronsnibb för att fortsätta springa. Eken gör det för att kunna ta sig igenom tuffa perioder, kanske för att försöka undvika början till slutet. Jag ympar mig för att orka genom nästa minut, nästa timme, nästa förmiddag, kväll och natt. Jag tappar förmågor. Tappar inlärning, närminnet och känslan av att skratta högt åt något litet. Tappar ord. Tappar människor, namn och effektivitet. Tappar den jag var. Ympar mig själv och plockar bort allt utom att överleva. Blir någon helt annan som helt enkelt är en stympad version av den tjej jag en gång var. Ibland tittar jag på kort av henne. Hon som var innan. Vilken energi och kraft när hon ler stort mot kameran med glittrande ögon! Hon sov säkert varje natt och visste ingenting om den oändliga oron och vad den gör med en människa. Jag har ingen kraft eller tid att titta på det som finns vid sidan av vägen där jag just nu tar mig fram på hörntänderna. Ännu har jag inte ympat dem. Jag ser inte blomman, sjön eller eken. Jag tar mig rakt framåt i snigeltakt och längtar till ingenting.

Att klippa till

Mitt barn saknar mycket som andra barn har. Men är det något hon alltid har haft så är det en rejäl kalufs! I alla år har hon fått höra att håret är så tjockt, så långt, så fint eller så blankt. När människor inte kommer på vad de ska säga om eller till henne, så kan personen alltid dra till med "men vilka fina flätor du har, är det mamma som gjort dem?" Men från i dag går det inte att kommentera så långa flätor längre, det var dags att göra något åt det hela. Dags att göra något gott för någon annan! Så vi bokar in en tid hos frissan och klipper av hela rasket. Rasket läggs sedan i ett hårkuvert och skickas till Barncancerfonden som kan göra fler små hår till barn som blivit av med sitt eget. Frissan är så fin med Pussgullan som ömsom snurrar antingen händerna eller skallen, viftar med armar så saxarna far eller försöker strypa någon med ett halsband. Men med en ängels tålamod flätar hon, klipper, fixar, kammar, blåser, klipper lite till. Hon låter Gullan känna på hårklämmor, sprayflaskor och borstar. Det mesta hamnar på golvet. Jag blir galet imponerad hur naturlig den där frisören är. Så där alldeles underbar. Gullan snurrar. Frissan kollar. Väntar. Och när fröken sitter still i två sekunder, är hon kvickt där med ett klipp, klipp. Så småningom är barret så kort som det inte varit på väldigt länge. Gullan skakar på huvudet, förundrad över hur håret dansar över kinderna. Vi dansar även ut ur salongen, med en känsla i magen som påminner starkt om glädje. En kanelbulle senare så far vi hemåt. Kortare hår. En känsla av att ha vunnit något stort. Kanske en frisörs hjärta på något sätt? Förutom fint  hår har nämligen Pussegullan en förmåga att bli omtyckt för den hon är.

Kör hårt!

Knappa vidare i livet

Alltså den där lilla människan. Hon är ju den som alltid imponerar mest på mig av alla människor. Hon. Den där tjejen som är alldeles för lätt att underskatta. Efter 10 år gör hon mig fortfarande mållös. Som den där dagen när hon hittar en minimal pil på sin padda, som gör urvalet av filmer större. Jag har inte visat henne den. Hon har snappat upp en gång när jag gjort det. Alltså. Första gången fingret hamnar på pilen tänker jag "sicken slump". Men när hon gör det igen och igen så inser jag att hon har lärt sig hitta den och förstå vad den gör. Det är så himlans coolt och jag blir så himlans glad.

Magiska knappen. Så liten att jag knapp(t) ser den.

Att låta högst i Bullerbyn

En liten smula krispig kristallsnö ligger på vår gata när Pussegullan hoppar ur skoltaxin en eftermiddag när det faktiskt är ljust ute. Eller, hon hoppar ju inte ur, jag lyfter henne och ryggen knakar precis som alla andra dagar. Våren anas, men som vanligt tvekar den. En lång pappa springer förbi med två små knoddar på en kälke och Gullan skrattar när hon får syn på dem. Han kutar hit och dit och barnen tycker det är minst lika kul som Gullan. Sen kommer två mammor med varsin barnvagn och vid det här laget har min tjej eldat upp sig ordentligt och både stampar med fötter och klappar i händer, samtidigt som hon gör höga hurfh-hurfh ljud som är så vackra i våra öron men otroligt främmande i andras. Glädjen står högt i tak. Eller som Gullanpappan och jag brukar säga när fröken är så där extraordinärt högljudd tex i mejeridisken på Coop, hon är helt enkelt "very utvecklingsstörd". Vi beskriver det på ett kärleksfullt sätt, för den andra vet precis vad den ena menar. På ett lyckligt sätt. På ett sätt som smittar om man har förmågan att släppa in det. Men mammorna tappar bort sig lite där de drar på vagnarna. De sneglar först på den klappande Gullan och tänker kanske något i stil med "men oj, där står det väl inte riktigt rätt till va?". Sen tittar de på varandra. Går några steg. Skruvar på sig. Pappan far runt runt med kälken och det faller sig så att de blir kvar precis utanför oss. Gullan klappar och säger "Höööoooorfhhhh!" Och så låter hon som att hon har både astma och har rökt Gula Blend sen hon föddes. För en funkismamma är det fantastiskt ty hon har haft ett barn som inte sa någonting alls, någonsin. Men mammorna. De glor. Faktiskt så glor de och glömmer allt vad hyfs heter. De står och stirrar. Jag stirrar tillbaka men inte ens det får dem att vika med blicken. Jag läser deras tankar. Jag läser att de är glada att det inte är deras barn som står där och låter mitt på öppen gata. De är glada att de har friska knytten i vagnarna och friska barn på kälken. Och vem kan egentligen anklaga dem för det? Jag tar Gullan i handen. Vi vänder om för att gå in och mysa i eftermiddagsljuset. Så som bara en Pussegulla kan mysa. För vi har det mysigt på vårt sätt, även om det låter högt när glädjen är på besök över en sån enkel sak som kälkar, pappor och barn som skrattar.

Helgdagar

En gammal funkismorsa kan bli så avundsjuk på tugget hos folk så här mitt i långhelger utan slut. Det blev soffan och Netflix en hel dag. Jag har hunnit läsa flera tjocka böcker! Eller varför inte favoriten; oändligt lat sovmorgon! Hmpfh. För en familj som vår är det stundtals svårt att hålla tungan i rätt mun så här års. En tjej som saknar sina rutiner och den stimulans som skolan ger, tycker det är ganska så trist med päron som har slut på idéer för att sysselsätta på meningsfullt och glädjande sätt. Jag googlar sönder internet för att hitta nya infallsvinklar men det mesta går man bet på, det mesta passar vanliga normala barn men inte mitt. Därför tillhör vi den lilla skaran som tycker det är ganska mysigt att vardagen närmar sig och när fritids öppnar är det ett barn som ivrigt knackar på! Pussegullan är ensam med fem personal. Mums sa laxen om löken. Trivsamt i bilen på väg till jobbet, rena lördagstrafiken. Ja. Mellandagar på jobbet är ganska så underskattat ändå. Och vi HAR haft en bra ledighet, vi har kunnat vara i den tysta stilla skärgården några juliga dagar och vi har varit hemma och INTE på sjukhus på nyårsafton! Pussegullan har haft ett enda jobbigt psykbryt som i och för sig tog hårt på våra krafter, men för det mesta har det trots allt gått rätt bra. Och det är ju ändå bättre att klafsa runt med ett barn som inte kan gå i lergeggevälling, dimma och 2 plusgrader, än ligga med dropp på akuten och inte få ett rum? Jajamensan! Då vill man äta lergeggan för man bara älskar den så mycket. Trycka in den långt in i gommen. Lergegga är vackert! Lergegga är det bästa som finns. Jag vill klä av mig naken och rulla mig i den fram till påsk. Bejaka lergegga, ty nu är det dess heliga år. 2018. Hela 2018 ska jag uppskatta det jag har, det får sannerligen bli nyårslöftet. Och någon brist på gegga kommer förmodligen inte att uppstå  i mitt liv.

En annan på annandan

Tårarnas avsked

Många saker i funkislivet gör ont. Som vassa knivar. Du slits itu och saker inuti och utanpå går sönder utan att någonsin repareras. Vissa saker kan förnuftet förstå, medan andra saker kommer lite överraskande en vanlig torsdagskväll. Vår klippa, vår kärna i assistansen kring Pussegullan jobbar sitt sista pass innan hon själv ska gå hem och bli mamma. Jag har ju vetat om det. Jag har ju räknat ner. Schemalagt rätt antal timmar. Men ändå, när hon ska gå ut genom den där dörren i novembermörkret överrumplas jag av tårarna som bara måste ut när jag kramar henne. Så slutgiltigt. Så eländigt att hon går rätt ut från våra liv. Pussegullan lyckligt ovetandes, kramas och pussas och vinkar. Precis som hon alltid gör. Små glada pip när assistenten pratar med henne. Assistenten. Hon. Som varit så viktig under så många dagar och nätter. Hon. Som får Pussegullan att vara helt sig själv. Hon. Som känts så naturlig i sin roll och så bekväm att ha omkring sig. Hon. Som köper choklad till oss på sin sista dag och skriver ett kort från hjärtat. Hon. Lämnar ett hål av saknad efter sig när bilen rullat nerför vår gata för sista gången. Någonstans hoppas jag att hon en vacker dag kommer tillbaka in i våra hjärtan och vår vardag. Så fantastisk på insidan och utsidan, så skapt att göra det hon gjort för oss. Våra timmar på jorden blev lättare, våra leenden bredare och våra sinnen tacksamma. Tack för den här tiden, älskade älskade assistent. Du fattas oss redan, trots att du precis gick.

Körförbud!

Precis som lite äldre bilar måste tydligen gamla tanter i 40-årsåldern in och kolla underredet med jämna mellanrum. Rost i chassit är ju liksom inget du bara viftar bort. Så tämligen obekymrad går jag med raska steg över Odenplan för att så småningom sätta ner min häck i den där härliga stolen. Alltid får man höra "och så kasar du ner en bit, och en bit till, ja men kasa ner lite till". Alltså, jag KAN verkligen inte kasa längre och du kan inte få mitt underliv närmare ditt ansikte! Hur som helst ligger jag där och tänker en aning stressat på ett mail jag ska skriva direkt när jag är tillbaka på jobbet. Och då plötsligt säger gynekologen att hon hittat något på ena äggstocken. Och nu känns inte mailet eller så mycket annat viktigt längre. Känner mig som en utdömd Volvo som otippat fått körförbud. Röd lapp på vindrutan fast alla växlar och bromsen funkar rätt okej trots allt. På alla mina frågor får jag vaga svar och går hem med en knippe remisser i näven. Stegen inte längre lika stressade eller effektiva. Jag drar sulorna i asfalten medan tankarna jagar varandra. Går hem och berättar för Gullanpappan att förmodligen är det rost i genomgående balk MEN det kan ju hända att en skicklig svetsare tittar på det och kan reparera det hela så jag rullar vidare några mil till? Och plötsligt ser jag något i hans ögon jag inte sett förut. Jag ser att han är rädd att det ska vara något allvarligt. Att rosten inte är av snäll natur alls och inte så ytlig som man tänker. Han är rädd att förlora mig. Att jag ska lämna honom i träkostym och för det är han ledsen. Men det där andra. Det är en djupare rädsla och av annan sort, en sort som är syster till panik och bror till desperation. Och jag ser det lysa i hans ögon nu, jag ser det så tydligt i hela hans kropp. Han är jätterädd att bli kvar med Pussegullan och själv axla hela ansvaret. Resten av livet. Om jag inte finns, hur ska han orka? I tider när samhället verkligen inte månar om varken de svaga, eller dess anhöriga? Hur ska han ta 100 % dygnet runt när inte jag är kvar? Den rädslan ser speciell ut, den nästan känns i näsan. Sticker. Och hela jag förstår den, för vad skulle jag göra utan Gullanpappan? Utan den klippan han är i mitt liv. Den som förstår och som orkar när jag vacklar. Han som delar, ser och hör. Tar upp mig. Ger mig tiden. Att axla ansvaret. Det får en helt ny innebörd nu, viktigheten och storheten att kunna axla tillsammans. Efter några dagar får jag ett brev där det står att kanske är det en chokladcysta. Choklad? Måste det verkligen heta det? Som att man skulle vilja äta upp den till fikat? Jag känner inte alls för kaffe med cysta. Men ingenting är säkert än så länge utan fler kallelser till undersökningar kommer i brevlådan där de trängs med alla Pussegullans besök hit och dit. Och rädslan att bli ensam kvar. Den är helt sjuk. Som ett rovdjur med vassa tänder nafsar den oss i hasorna medan den gamla Volvon tuffar vidare på motorvägen. Än så länge sitter underredet i alla fall kvar.

Glädjerus

Ibland kan man lämna över pennan till någon med andra ögon. Annorlunda ögon. Utomstående, opartiska och friska utan-relations-ögon. Testade det häromdagen då jag bad Gullans assistenter skriva några rader om hur det är att jobba här, varför de gör det och hur det ska bli att springa/rulla deras första lopp tillsammans alla tre på lördag.
Här nedan ser ni resultatet. Det är mycket känslor och det är på något sätt väldigt äkta, varje ord. Och för varje gång jag läser det som plitades ner slås jag både av svårartad fukt i ögonvrån och en slags berg och dalbanekänsla i magen. Någon tycker faktiskt om mitt barn. MITT barn! Som inte kan manövrera sig, som dreglar, som behöver hjälp på toaletten. Någon tycker om att arbeta med mitt barn och gör det med hjärtat.
Är det på riktigt, riktigt? ÄR det verkligen så?

"Lovisa är förväntansfull. Hon är en tuff tjej på 10 år som älskar när det går undan, helst lite för snabbt - då kittlas det i magen! Det som hindrar Lovisa från att kunna vara sådär jättesnabb själv är hennes kropp och muskler, då hon är diagnostiserad med den mycket sällsynta diagnosen Pitt Hopkins syndrom.

Som assistent kliver man in från en yttre värld till Lovisas värld. Att mötas av en mänsklig liten sol och de klassiska Lovisa-pussarna med tänder i pannan får vem som helst att koppla bort alla former av stress.

Jag, Malin (till höger på bilden), jobbar som personlig assistent åt Lovisa och beundrar dagligen hennes tålamod och livsglädje. För ibland kan det vara väldigt jobbigt att vara Lovisa. Med cykliska kräkningar, en kropp som inte lyssnar och sömnstörningar som vardagsmat hade vem som helst känt sig bitter. När man heller inte kan formulera sig i ord kan det vara komplicerat att uttrycka sig. Men kommunikation har aldrig varit något problem för Lovisa. Hon är en stor förebild för mig med sitt positiva sinne och den stora kärleken hon har att ge.

Jennie, till vänster på bilden; den enorma kärleken Lovisa besitter och som hon ger mig varje gång jag har ett arbetspass, det känns inte som ett jobb utan mer som en tid att hänga, bara hon och jag. Lovisa har lärt mig att bli en bättre version av mig själv, en mer ödmjuk person och att med ett leende kommer man långt med. Har jag en dålig dag räcker det med ett leende från henne och min dag blir automatiskt bättre!

Vi två assistenter deltar på lördag tillsammans med vår lilla stjärna och bildar Team Lovisa. Vi medverkar i Glädjeruset 2017 i kampen att krossa alla normer och förutfattade meningar om funkisfolk.
För det är coolt att vara annorlunda. Vi springer - tillsammans!"

Ibland behövs ingen bildtext för att berätta vad Gullan tyckte om en heldag på Skansen med tjejerna!

Sören och Gud Fader Allsmäktig

Men oj! Sören Olsson läser mitt inlägg! Det är ju stort, nästan större än störst! Större än om Gud Fader Allsmäktig läser mitt klotter. Det visade sig sedemera att Gud Fader (eller vad han nu vill kallas som styr på övervåningen) faktiskt också läste förra inlägget. Han fick en bekymrad rynka mellan sina vita buskiga ögonbryn, han strök sig eftertänksamt över det yviga skägget, också det vitt som snö. Han funderar över den lilla funkismamman som ligger där bakom sin rullgardin och tänker att hon nog är ganska otacksam. Inte tänker hon på svältande barn på Afrikas horn. Nähä nä, hon gnäller högt för att hon inte kan ha grillfest. Gud Fader (eller vad han nu vill kallas) smackar ordentligt högt en gång med tungan mot gommen och bestämmer sig. Han sträcker ner ett pekfinger, och jag antar att det är välklippta naglar på en sån kille i en sån position, och knackar lite på tinningen på funkismamman som ligger där och snurrar i sängen. Välmanikyrerad och allt. Hmmmm, säger han. Hmmmm. Några dagar senare när Gullanmamman jobbat arslet av sig ett par dagar innan planerad semester börjar Gullan bete sig konstigt. Hon hackhostar, frossar och är inte sig lik. Som ett brev på posten får hon hög feber, och lika säkert som att räkningarna kommer varje månad börjar hon kräkas. Hon kräks och kräks och kräks. Så dagen efter tar vi den där turen mot NKS och akuten. Det visar sig vara en ovanligt elak infektion och läkarna vet inte riktigt vad de ska göra. De röntgar, kör med ultraljud, klämmer, känner, tar prover, pratar sond, pratar allt möjligt i nattmössan medan Gullan kräks sönder alla kräktrattar samt alla inre organ hon nånsin haft. Så småningom lägger sig äntligen kräkningarna långsamt men oron tar vid. Varför kissar hon inte nu då? Varför har hon inte aptit? Allt är så osedvanligt segdraget och fruktansvärt jobbigt. Vi ligger kvar några dygn och så småningom kommer ett ljud från den lilla strupen, ett glatt ljud som betyder "tjena, jag är tillbaka". Lättade åker vi äntligen hem på permis. Någon dag efter hemkomst börjar min hals kännas lite strulig, som att någon hackat knäckebröd och blandat med glas för att sedemera trycka rakt ner i svalget utan frågor på det. Jag får feber, över 40 grader och inga tabletter hjälper. Det känns som jag ligger på höger sida på en gräsmatta. Någon har placerat mitt huvud och mitt öra mot en stor timmerstock. Personen har stålhätta och tar sats, ett högt språng för att därefter landa rakt på min halsmandel. Jag kan seriöst inte andas eller äta eller dricka. Efter några dygn släpar jag mig i väg till läkaren och det är första gången jag hör någon inom vården titta på mig och säga "fy fan". Han nästan kastar ut mig från rummet, ivrigt pekandes åt vilket håll apoteket ligger. Läkare tjänar bra, 250 spänn för 20 sekunders undersökning. Penicillin av starkaste sort i min hand när jag hasar tillbaka till bilen och en stor trötthet i bröstet. Kan inte saker bara bli bra snart? Gud Fader på vinden sitter där han sitter och ser hur jag darrigt kör hemåt, jag får hålla 20 km/tim, kör som jag köpt körkortet på nätet och är glad att det är nära. Jag undrar när han tycker det är nog? Ja jag lovar, jag ska skänka pengar till Rädda Barnen och jag ska inte klaga bakom rullgardinen. Bara vi alla får bli friska snart. Och känna hur solen känns varm mot huden och inte genom ett fönsterglas...

NKS, typ universums dyraste och modernaste sjukhus!
Men när det gäller kaklet på toaletten, hur tänkte man egentligen där?
Hey ho! Let´s go...urinfärgat?
Sovjet 1977 är så rätt, så rätt.

Sommarkväll och ensamhet

Det är lördag i början av juli. Soltörstande svenskar slänger av sig kläderna, grillar allt som går och inte går att grilla och umgås tillsammans genom att sippa på kalla glas med svalkande rosé. Jag ligger på lördagskvällen bredvid Gullan, kvällssolen strilar in bakom rullgardinen innan den sakta dalar i nordväst. Hon vill inte sova utan störs hela tiden av jobbiga tics. Oförklarliga anfall av någonting som gör hennes kropp riktigt illa. Slumrar till och vaknar, slänger med den lilla kroppen. I huset mittemot har man lite fest i glada vänners lag och jag hör barnens skratt in genom det öppna fönstret ihop med en ljum kvällsbris. Sommarkvällarna som jag minns dem. Grannarna skrattar och det börjar dra ihop sig till poolbad efter grillningen för att sedan sjunka ner i utemöblernas mjuka dynor för kaffe och jordgubbstårta. Jag ligger kvar, minuter som känns som timmar tickar förbi och hon sover inte. Jag sörjer. Jag sörjer det barn jag inte fick men jag sörjer också de sommarkvällar jag haft och inte längre har. Jag saknar mina vänner och den lättheten som fanns, att umgås när och hur och var som helst. Att kunna sitta ute halva natten och inte tänka på kräkningar eller sjukhus. Eller konstiga anfall som ingen kan förklara. Att kunna ställa till med en sommarkvällsgrillning utan att Gullan flippar ur, håller för öronen och tycker rent autistiskt att allt är skitjobbigt och outhärdligt. Hon är skör just nu. Hon mår inte bra just nu. Sommaren tickar sakta förbi och min själ gråter tyst i det varma sovrummet. Gråter för att jag och Gullanpappan kanske snart är helt ensamma kvar med vårt barn. För ibland orkar och kan vi inte mer än bara ta hand om det mest akuta och överleva stunden, förmiddagen, dagen och natten. Jag ligger där när klockan passerat midnatt och kvällshimlen fortfarande är ljus mot de mörka trädtopparna. Grannarna avslutar ännu en härlig grillkväll och det kramas och tackas ute på gatan när gästerna vandrar hemåt med en sista vinkning som avsked. Det kunde ha varit jag, men på tio år så har det inte längre varit jag som grillar och njuter av sommaren, som är så kort. Jag ligger där jag ligger och funderar på om hon mår illa och om jag kommer få blunda något efter kl 1? Gullan jämrar sig, slänger av sig täcket och verkar olycklig. Jag blinkar mot det vita taket men kan inte längre se kvällssolens strimma alls. Kommer att tänka på en krönika av fantastiska Sören Olsson jag läste en gång för länge sen och jag var tvungen att både leta reda på den och citera den här. Lämnar över pennan till proffsen en stund....

Att vara förälder till en människa med särsklida behov innebär många olika typer av svårigheter. En av dem är ensamheten. Man hamnar som funkisförälder inte sällan i en situation där all kraft och ork går till barnet med de särskilda behoven. När man sedan lyckas få en stund för sig själv, så hamnar "vänskapsrelationer" långt ner på prioriteringslistan. Inte för att man inte vill träffa och umgås med sina vänner, utan för att man inte orkar, Att ta tag och underhålla en relation med vänner känns ofta mycket svårt, när man fullkomligt dränerat sig på energi och ork. Och ensamhet gör oss så sårbara. 

10-taggare

Ja tjena! Jag har upppenbarligen trampat ur snömodden och hux flux befinner vi oss i juni och det är exakt på dagen 10 år sedan man skulle skita ur den där tresitssoffan med fåtölj! Soffan som visade sig vara en väldigt speciell Pussegulla, inte alls någon standard-variant från Mio. Som i dag blir tvåsiffrig, typ 2.0 liksom. Vet inte varför det känns lite extra speciellt. Lite extra deppigt. Jag kämpar hårt där jag sjunger happy birthday to ya, som värsta Stevie W. Gullan ler och tecknar "igen". Gullanpappan känner sig rätt ledsen och frågar sig högt varför man ska fira egentligen? "Hon vet ju ändå inte att det är hennes födelsedag, för henne är det bara en vanlig onsdag. Eller. Hon vet ju inte ens vad en onsdag är." Han tystnar och stirrar ner i marken. Jag maler med mina käkar och kavlar upp ärmarna. Jo, men man MÅSTE fira henne. Gullanmormor hämtar beställd prinsesstårta på lokala bageriet och hänger upp ballonger. Assistent J jobbar dagen till ära och tar på en fin klänning. Hon har tom köpt paket vilket rör mitt värkande mammahjärta, alltid lika starkt när en assistent tänker på mitt barn. Gullanmorbror kommer med bok och ballongblomma, gammelgullamoster kommer med blommor i kruka. Det blir en bra och ljus junikväll. Starkt hett kaffe och tårta. Gullan själv tycker det hela är rätt festligt. Som bomull värmer mina människor mig. Min familj. Som kommer när vi firar 10 år av blod, svett och tårar. Av massor med oro och oresonlig trötthet. Men också stunder där livet är ganska okej, där Gullan sina bästa dagar skiner som en stor sol i våra rum, i våra liv. Där hon lär oss att leva i nuet. Högtidsdagar är som de är. Är vad de är. Men man får väl göra som så många gånger förr. Göra det bästa av saken, och konstatera att ett litet uns av vemod kan också få vara helt okej, även efter 10 långa år.

Yeeejh! It´s my birthday, we´re gonna party!

Golgata i snömodd och motvind

Så går vi där då. Pussegullan och jag. I bitande motvind och snöglopp på annandag påsk. Det ska föreställa vår men det är varken varmt eller soligt. Inte i Stockholm, och inte i min själ. Gullan gråter. Hon är jättearg och jag vet inte varför. Jag stretar längs bilvägen och föreställer mig alla människor som susar förbi oss. De är kanske på väg till en bio eller en restaurang. Eller hem till någon på en trevlig påskmiddag med hela släkten? Det gör helt vanliga normala saker på sin påsk. Jag går här med en 9-åring i en alldeles för tung barnvagn och jag inser hur mycket jag inte vill göra precis det. Jag vill ligga i soffan och titta på en hel säsong av en fånig serie. Jag vill baka en kladdkaka med Nutella. Jag vill sitta i en skön fåtölj framför brasan med en riktigt spännande bok. Föreställer mig det. En bok som jag kan läsa utan att tappa tråden konstant för att hjärnan är för utmattad efter för många sömnlösa nätter. Gullanpappan kommer in i rummet med en kopp varm choklad. Eller ett glas rött? Kan inte minnas när jag drack varken det ena eller det andra. Jag sitter kvar slösaktigt länge, bara för jag vill. Slänger en blick ut genom fönstret och konstaterar lugnt att snögloppet fortsätter. Sippar på mitt vin och känner kroppen bli varm under ullpläden. Det är väl sånt alla människor gör när det är vinter och pissväder? Men inte jag. Jag går där med mitt allt mer hysteriska barn. Hon sparkar med benen, spänner hela kroppen i ilska och spiralen går allt mer neråt. Jag biter ihop, ser ingenting när snön lägger en skyddande hinna på mina brillor. Bra, jag slipper se henne, tänker jag. Alla förbjudna tankar passerar revy. Om jag bara tippar vagnen lite....om jag lämnar henne här och bara går? Om jag trycker in vanten lite längre i munnen så blir det till slut helt tyst? Jag låter tankarna passera, för det är faktiskt bara tankar. Jag slänger henne inte framför bussen. Jag kväver henne inte i sitt eget snor, det gör hon så bra själv mitt i sin hysteri. Mina fötter fortsätter gå, klafs, klafs och klafs i modden och för varje fotsteg upplever jag att en liten klick energi lämnas bakom mig. Steg för steg dräneras min kraft och ork. Gullan skriker, jag torkar hennes näsa och hon låter som jag stack kökskniven i ryggen på henne. Klafs, klafs. Jag vill ruska henne och skrika tillbaka; tror du jag vill det här då?! Tror du jag vill gå här med dig när du bara skriker?! Men jag håller vantarna stadigt på handtaget, blicken riktad mot asfalten. Möter en hundägare som tycks tänka; att den där stackars ungen ska behöva sitta där och vråla? Varför gör inte mamman något? Mamman har ont i höften, har blöta skor och ett hjärta som pumpar dubbelt så fort av ångest. Mamman gör det hon KAN. Går hem. Hela långa golgatan hem, går hon. Och sinnebilden av min sköna stol och min bok bleknar allt mer. Jag klafsar, vet inte längre om det är snöslask eller tårar på mina kinder. Får ett stark impuls av att trycka in min vante i käften och skrika. Sakta kväva mig själv och låta någon annan ta över. Fast. Vem skulle det vara? Nä. Jag går och går och aldrig känns det som vi kommer hem. Gullan skriker. Jag gråter.

Känslor hit och dit

Men åh. En fantastisk person sa till mig; sluta aldrig skriva. Inser att jag typ har slutat skriva. Har orden tagit slut? Har jag blivit en sån otroligt luttrad funkismamma som inte längre behöver ventilera? Har pusslet liksom löst sig av sig själv? Är bitarna på plats? Ack nej. Min värld är full av ord, de snurrar runt mitt huvud och jag försöker fånga dem, famlar i luften och vill få ner dem på pränt. Men missar och hinner inte, tanken är förbi som ett lätt moln på en sommarhimmel. De praktiska sakerna dominerar mig och styr min tillvaro. Molnen är flyktiga och får mindre plats och tankarna motas undan av än ditten och än datten som ska ordnas och fixas. I en aldrig sinande ström finns alla de där "måste bara" grejorna framför mig. Känslorna är där, konstant ganska nära ytan ändå. Jag känner dem bubbla emellanåt likt väsande het lava. När jag ser en fin bild och bara vill gråta. Eller när Pussegullan lyfter på ögonbrynen och skriker sitt pip-skrik. Skrattet kommer som en virvlande vind och känns så otroligt förlösande. Känslorna är nära och långt borta. Hur min kropp värker när jag lämnar Gullan på kortis. Hur hon står där med händerna krampaktigt för öronen och underläpp större än Medelpad. Hur jag går ut genom dörren och människor som inte känner henne smsar senare; "allt går bra, hon är nöjd och glad." Men. Är hon det? ÄR hon verkligen det? När jag hämtar henne är det samma status som när jag gick ett antal timmar tidigare. Händerna höjda. Försvarsställning. Inget leende, inga ljud, inga handklappar. Bara envisa böjda armar, en stel liten kropp och ett blekt litet ansikte. Jag känner obehaget stiga i halsen, får klåda på hela huden och bara vill lägga mig ner i en hög på golvet. Hon är totalt genomtrött när hon kommer hem och liknar mest en urvriden disktrasa som legat för länge och inte torkar något alls. Det är så skönt att hon är hemma och det är så jobbigt när hon är borta. En klok människa säger att jag kan inte ta hand om henne själv för all framtid, jag måste acceptera att hon har det ändå okej hos andra och jag måste vila. Men hur ska man kunna koppla av och må bra när jag vet att Gullan inte mår bra, när hon inte är glad? Är det ens möjligt? Funkisvärlden är många saker, men den är aldrig ekande tom utan alltid full av oerhört starka känslor. Och behovet av att skriva om dem består trots allt.

Nytt år igen!

I dessa dagar så är det dags att summera och vända både blad och andra kinden till. 2017 har stampat in genom dörren. Ett helt år till har passerat. Gullanpappan och jag frågar oss vid frukosten om vi har någon månad under det gånga året som vi klarat oss utan de förbannade kräkningarna men tyvärr är svaret nej. Det har kräkts högt och lågt, till höger och vänster och nytt rekord i tid på sjukhus har satts. Dystert. Två mediciner har vi provat mot eländet på kort tid. Den ena förvandlade vår livsglada Pussegulla till en levande död. Den andra fick hennes ansikte att svullna, utslagen att ta över hela henne, skräpet fick dessutom aptiten att försvinna och orsakade henne smärta i mun och hals. Jodå! Går bra nu! Men året innehöll också en viktig seger mot kommunen gällande kortis (som i sig fortfarande framkallar grym ångest med tillhörande envis klåda hos Gullanmamman) och det ska man inte spotta på. Kanske blir det bättre i år? Kanske kommer hon på att det är trevligt på kortis? Ja, så måste det bara bli. Gullan har haft det väldigt tufft men också väldigt bra. Hon har fått åka till Gröna Lund, lärt känna en ny assistent och ätit på en offentlig pizzeria. Hon har badat, åkt båt och bil. Varit i skärgården och i Skåne. Och framför allt så har hon haft den fantastiska turen att få rida och vara med världens bästa hästar. Det är kanske det jag är allra gladast för under 2016. Att vi har den stora förmånen att hänga med de pälsbeklädda vännerna som ägs av den Magiska Människan. Varje tillfälle är en fest. Varje chans vi får, tar vi. Varje gång mår vi alla lika bra. En kvittrande Gulla i baksätet, en luftad pensionär, en glad assistent och en morsa som känner sig som en sjukt bra sådan. Och som för tillfället också stillat sin egen eviga hästlängtan genom att borra in näsan i sjukt tjock hästpäls. Tacksamhet är en känsla som ständigt är mig i hasorna när vi varit i stallet.
Nyårsdagen. Nu är det dags att knäppa på teven och se om Ivanhoe väljer fel brud i slutet. Igen.

Fyrfota ren kärlek!