söndag 21 april 2013
Helgjobb
Vad konstigt det är med en assistent i hemmet. Det är säkert minst lika konstigt för assistent L som för oss, men jag inbillar mig att det blir bättre och att man gradvis vänjer sig. I dag blev det bad i bassängen och L fick hänga med i svängarna, hon blev blöt och härdad ganska kvickt i Gullans sällskap. På eftermiddagen så testade vi att lämna Pussegullan och L lite ensamma för första gången. Kanske skönt att slippa ha en Gullamamma ständigt hängandes och klängandes i hasorna. Egen tid är viktigt för att skapa sin relation. Så vi irrar omkring i mataffären i kvarteret och allt känns mycket ovant. Har de byggt om? Är det ny personal? Bytt sortiment? Men icke. Det är bara den udda upplevelsen att inte ha Gullan med sig och samtidigt vara med Gullanpappan. Underligt. Man blir stirr-lycklig över att få en paus och en stund för sig själv. Senare är det parklek på programmet och vi njuter alla av den späda vårsolen som skiner från en leende himmel.
fredag 19 april 2013
Var har du köpt din tröja?
Varför är man så dålig på att berömma människor i sin närhet? Eller bara ge dem en spontan komplimang? Vid vilken ålder upphör det att vara naturligt att ösa godheter över någon? Som Pussegullan, hon får ju höra precis varje dag av mig hur duktig hon är som kan kissa på toaletten när vi sitter där. Eller hur söt och fin hon är. Hur stolligt lik sin knasiga mamma hon blivit. Häromdagen har hennes fröken M på sig en jättefin rosa top när jag lämnar på dagis, jag står där och tänker att den var minsann både snygg och full med vår. I bilen kommer jag på att jag borde ju faktiskt ha sagt det till henne. Förresten borde jag säga att det är en sån positiv känsla i magen när man är på dagis, oavsett årstid, veckodag eller tid på dygnet. Det är lite hemma för oss alla i vår familj. Hur många gånger har jag egentligen sagt det till personalen på plats? Eller varför har jag inte sagt till min närmsta kollega hur mycket jag uppskattar hans humor? Snart är det ju försent dessutom. Nä, fram för mer godheter, små och stora i tillvaron. Det lilla som betyder så mycket.
tisdag 16 april 2013
Vilken tipptopp dag!
I vårt ganska stereotypa lite småtråkiga bostadsområde rör sig en endaste kategori människor på gatan. Det är barn. Andras ungar och mina barn. Barn från två år och uppåt som spelar fotboll, bandy, som springer, hoppar och jagar varandra. Som leker och tigger godis vid dörren runt påsk. Gradvis har jag vant mig vid den dagliga utsikten som inte innehåller så mycket mer än dessa friska barn i Bullerbyn. Ibland kan en mamma eller en pappa komma ut på trappen och ropa att Rasmus, Linus och Kalle ska komma in och äta. När Pussegullan och jag kommer åkandes i bilen från ridningen är det ett par pjattar som cyklar omkring på sina små gulliga BMX-cyklar. Jag gör som jag brukar, saktar in och krypkör förbi dem där de lydigt kör in till kanten. När jag passerar dem vinkar jag lite glatt och ler, stelt, men det är ändå ett leende. Pjattarna stirrar bara. När vi parkerat vid huset kommer de i kapp oss. Och plötsligt ser jag hur sura de ser ut och har de inte små horn i pannan? Följande konversation utspelar sig:
Pjatt 1: Du körde alldeles för fort! Vi cyklar här. Faktiskt!
Pjatt 2: JA! Och du såg inte ens oss!
Pjatt 1: Du höll på att KÖRA ÖVER OSS!!
Pjatt 2: I full fart faktiskt. Dumma!
Jag blir lite överrumplad och slår avväpnande ut med händerna, säger:
-Näää, jag såg er alldeles klart och tydligt, vinkade ju och körde sakta förbi er på cyklarna.
Pjatt 1: Vi cyklade jättejättejättefort men du ville köra över oss!
Jag: Det ville jag verkligen inte (börjar tappa tålamodet och vill komma in med Gullan)
Pjatt 2: Bilar får inte ens köra här (ren lögn).
Pjatt 1: Jag ska berätta det här för min pappa (jag blir lite nervös att han verkligen ska göra det och att ingen tror på min sida av saken).
Pjatt 1: Han har kommit hem nu och är faktiskt POLIS (överdrivet stark betoning på faderns yrkesval).
Så där ja, där satt den som en raggarnäve mitt i lysmaskarna! En rejäl punkt på den konversationen. Med detta hotfulla uttalande drar de två i väg med en rivstart så jag står kvar i ett damm av grus och rök. Precis vad man behöver, att pappa Polis ska komma och ta mig i örat för olaga förfarande. Jag är ju oskyldig! Känner hur det dåliga humöret smyger sig sakta på. Är det ingen pli på barn nuförtiden? Ska man inte ha lite respekt för de äldre? Pussegullan får pannkaka och laxsoppa till middag, jag matar henne medan jag ser pjattarna åka förbi varv på varv. Jag blänger surt på dem. Än så länge ingen polis i sikte. Fröken är inte på samarbetsvilligt middagshumör utan avslutar när hon anser det hela vara färdigt genom att frustande spotta ut pannkaksbitar i mitt knä, och sprida soppan över mitt hår, ansikte och tröja. Jag stirrar ut genom fönstret och räknar till tio. Tänker på de mammor och pappor som ropar in sina barn till middagen, där barnen äter på sina egna tallrikar och man slipper få simmande djur i håret.
På kvällens svettiga Zumbapass är det någon som högt kommenterar:
-Alltså, luktar det inte fisk här?!
Pjatt 1: Du körde alldeles för fort! Vi cyklar här. Faktiskt!
Pjatt 2: JA! Och du såg inte ens oss!
Pjatt 1: Du höll på att KÖRA ÖVER OSS!!
Pjatt 2: I full fart faktiskt. Dumma!
Jag blir lite överrumplad och slår avväpnande ut med händerna, säger:
-Näää, jag såg er alldeles klart och tydligt, vinkade ju och körde sakta förbi er på cyklarna.
Pjatt 1: Vi cyklade jättejättejättefort men du ville köra över oss!
Jag: Det ville jag verkligen inte (börjar tappa tålamodet och vill komma in med Gullan)
Pjatt 2: Bilar får inte ens köra här (ren lögn).
Pjatt 1: Jag ska berätta det här för min pappa (jag blir lite nervös att han verkligen ska göra det och att ingen tror på min sida av saken).
Pjatt 1: Han har kommit hem nu och är faktiskt POLIS (överdrivet stark betoning på faderns yrkesval).
Så där ja, där satt den som en raggarnäve mitt i lysmaskarna! En rejäl punkt på den konversationen. Med detta hotfulla uttalande drar de två i väg med en rivstart så jag står kvar i ett damm av grus och rök. Precis vad man behöver, att pappa Polis ska komma och ta mig i örat för olaga förfarande. Jag är ju oskyldig! Känner hur det dåliga humöret smyger sig sakta på. Är det ingen pli på barn nuförtiden? Ska man inte ha lite respekt för de äldre? Pussegullan får pannkaka och laxsoppa till middag, jag matar henne medan jag ser pjattarna åka förbi varv på varv. Jag blänger surt på dem. Än så länge ingen polis i sikte. Fröken är inte på samarbetsvilligt middagshumör utan avslutar när hon anser det hela vara färdigt genom att frustande spotta ut pannkaksbitar i mitt knä, och sprida soppan över mitt hår, ansikte och tröja. Jag stirrar ut genom fönstret och räknar till tio. Tänker på de mammor och pappor som ropar in sina barn till middagen, där barnen äter på sina egna tallrikar och man slipper få simmande djur i håret.
På kvällens svettiga Zumbapass är det någon som högt kommenterar:
-Alltså, luktar det inte fisk här?!
måndag 15 april 2013
På bettet
Man kan tro att någon tagit den största av släggor och drämt in i truten på Pussegullan. Tänderna ramlar ur munnen innan man hinner säga Eric Gadd. Inte är det helt lätt att bita på en morot nuförtiden. Men ett tandlöst leende är också ett charmigt leende och när hon kommer hoppande mot mig på golvet måste man bara skratta. Det blåser rakt in genom hålet! Den senaste tanden i övre raden sitter för övrigt kvar i fröken C´s ben på dagis, där Gullan applicerade ett välplacerat bett för hon inte fick som hon ville. Man kallas ju inte fröken Boss-Boss för intet. Då får det vara värt lite emalj, bara man visar var skåpet ska stå!
![]() |
| Inga tänder men glad ändå! |
söndag 14 april 2013
Bryggblogg
Äntligen, äntligen och äntligen. Nu har båten kommit i sjön. Den totala friheten!
Jag sitter på bryggtrappan och har vårsolen i ansiktet. Östersjön är kall och man får se upp för ett och annat isberg men vi säger ändå HEJ båtsäsong!
Jag sitter på bryggtrappan och har vårsolen i ansiktet. Östersjön är kall och man får se upp för ett och annat isberg men vi säger ändå HEJ båtsäsong!
torsdag 11 april 2013
Assistent på ingång
Äntligen så fungerade planeringen och logistiken. Orken och energin räckte till. Det var dags för assistent L att på allvar träda in i våra liv. Första arbetspasset med Pussegullan. Jag har känt mig lite nervös under dagen och tankar har kommit och gått. Hur kommer det kännas att ha en främmande person hemma hos sig? Hur ska jag kunna förklara precis allting runt Gullan för henne? Och vad ska jag då göra den tiden då assistenten har hand om henne? Det tar kraft. Att lära känna och lära upp en främmande människa och man vill så väldigt mycket. Man vill ha en bra start. Man vill att Pussegullan accepterar, och ännu hellre, tokgillar assistent L. När hon kommer erkänner hon att även hon känt av ett par nervösa fjärilar. Vi är nybörjare allihop. Så vi kör det vardagliga racet, jag pratar så munnen blir alldeles torr. Assistent L lyssnar och frågar. Tar sig tid med Gullan. Gullan verkar positiv om än något förvånad att personen ifråga går med överallt, tom in på toaletten. Det går faktiskt ganska bra. Men efter fyra timmar är jag riktigt slut i munnen och trött, så vi ger oss för denna gång. Men magkänslan säger att detta kan bli riktigt bra på sikt. Man får lägga ner lite extra nu för att få det lättare sen. Åh, vad vi har kämpat länge och nu blir det äntligen av. Gullans första assistent.
| En glad Pussegulla att jobba med! |
måndag 8 april 2013
Eld
Det är väl det som är grejen. Att precis när axlarna sänks och man slappnar av en stund från kräknojan så kommer det en ny omgång. Som ett brev på posten. Jag sover så hårt att jag inte ens hör Gullanpappan ropa på mig, är förmodligen tillfälligt i den allra djupaste av sömn. På ett ställe där man sover så gott, nuförtiden inte så vanligt. Klockan är runt ett på natten och Pussegullan mår illa. Det går på rutin nuförtiden. Avskydd och fruktad rutin. Upp, springa till badrummet, fram med kräktratt, torklappar och vänta. Till slut kommer det så. Vänta en stund till. Duscha. Torka. Slutligen kunna gå tillbaka till sängen efter dryga timmen. Mitt i natten. Benen skakar och ögonen går i kors. Huvudet fullt med gröt och förbjudna tankar. Tankar som irriterar och skaver, otillåtna. Hade man inte haft det här barnet hade man fått sova nu. Och alla andra nätter. Gullan håller låda i ett par timmar till, hon har piggnat till. Allt annat kan man säga om oss föräldrar. När klockan ringer och en ny arbetsvecka ser dagens ljus känns det som om 100 år av sorg och bedrövelse landar på mina axlar. Vacklar ur sängen. Känner gråten som alltid kommer av trötthet. Vill kliva av. Men tåget susar framåt, det finns inga stationer på linjen. På eftermiddagen har jag möte med Försäkringskassan där vi diskuterar vårdbidrag. FK-kvinnan säger att vi inte får assistans om natten eftersom alla barn behöver tillsyn under dygnets mörka timmar. Hur ska jag förklara för henne att jag känner mig som en brand i ett åttavåningshus? Det pyr och ryker, sotsvart rök väller obönhörligt ur alla små fönster och glipor ur huset. Det luktar bränt, fränt och sticker i näsan. Inget eller ingen kan stoppa branden, den sprider sig från våning till våning. Vinden ger den energi och ny kraft. Så småningom når de rasande lågorna vindsvåningen och byggnaden kollapsar. Ingen hinner ut. Inget hinner räddas. Jag vill berätta för henne att tröttheten är som eld, ursinnigt slukar den, allt förstör den. Men inga ord kommer över mina läppar om brasor eller brandkår. Hur ska man någonsin nå fram till någon som som tror att man pratar om att grilla korv vid en scoutträff? När det enda som slutligen återstår är ett skelett av järn i en stinkande askhög. Bortom räddning. Bortom allt.
lördag 6 april 2013
Bi-bop-e-lola
Telia har problem med leverans av internet, tv och telefoni i vår del av världen. Man sitter i ett mörker som är mer kompakt än under Earth Hour. I stället för att sitta hemma och stirra på tomma skärmar låtsas vi att vi är 40-talister och går på Jerry Williams tack och adjö-show. Säga vad man vill om honom men det är minsann svårt att inte stampa takten med både ena och andra foten till den mannen. Busslasterna från Härnösand och Mora ljublar när Jerry iförd glittrig smoking vickar på höfterna på bästa Elvis-maner och jonglerar med mikrofonstativet. Innan föreställningen äter vi inlagda körsbär. Det är egentligen bara marmeladkulor och bridgeblandning som fattas. Gullanfarmorn och Gullanfarfarn är här på besök och vi går alla och gnolar lite i dag. På "I can jive" som aldrig tog slut. Det är svårt att inte bli en smula hög på lite äkta ödmjuk rockabilly. Jerka är dock inte den enda som kan lira gura nere vid kjorren när man tjackar en wurre. Pussegullan kan också!
| Finlir i C-dur? |
torsdag 4 april 2013
Arla morgonstund
Att väcka Pussegullan kan vara en hel vetenskap. Hon kan vakna på ena eller andra sidan, precis som vem som helst. Där är det verkligen ingen skillnad på vanlig värld och funkisvärld. En tidig morgon ligger hon med armarna ovanför huvudet på kudden, fullständigt avslappnad långt inne i drömmarnas land. Kanske hoppar hon omkring bland gröna kullar fyllda med pratande nallar. Kanske åker hon båt i hög hastighet. Eller så sitter hon bara och gungar en solig sommardag. Hon ler plötsligt stort. Det rycker i mungiporna. Försiktigt placerar jag en liten mjuk puss på hennes panna. Sakta öppnar hon de blå ögonen och ser yrvaket på mig. Sekunden senare sitter hon upp i sängen som ett ljus, med ens klarvaken. Hennes arm sträcks målmedvetet mot hyllan där hon tydligen lärt sigt att Ipaden ligger. Det är väl märkligt? Jag kan tjata i veckor om hur tecken för gris ser ut medan hon tittar åt ett annat håll. Det fastnar inte. Men var den där magiska saken ligger, som kan visa Babblarna hur många gånger som helst, det vet hon efter en endaste gång. Jag drar i gång något pedagogiskt barnprogram med Mulle Meck och hans vänner, och går ut i badrummet för att bättra på mascaran. När jag kommer in igen tittar Gullan på ett sportreferat inför fotbollsallsvenskan. Det är tydligen inte bara det snygga utseendet hon ärvt av sin far.
tisdag 2 april 2013
Skribent?
Det är inte ofta som jag ger mig själv erkännande. Ständigt krävande, på jakt, sökande efter mer. Tvingar alltid mig själv att ge lite mer. Sällan nöjd med det jag gör. Men nu ger jag mig själv beröm och erkänner att jag är stolt. Stolt över min första artikel på riktigt. Visserligen ger det inga pengar men det är en rikstäckande tidning för anhöriga, jag får vara med i redaktionen och låta pennan glöda. Uppdraget var 7 000 tecken om hemtjänst i Västerås. Jag kan i princip ingenting om hemtjänst när det gäller äldre och har väl inte mer än passerat Västerås någon gång. Mycket research alltså, och helt enkelt börja från början. Trots pressad deadline fick jag i hop hela artikeln, med citat, med intervjuer, bilder och fakta. Ett mycket bra test som svarar på frågan: kan jag skriva om något annat än Pussegullan? Något som jag inte vet särskilt mycket om? Kan jag få ur mig orden och kan någon tycka att det är så pass bra att det kan publiceras? Och om jag får säga det själv med den färska tidningen i handen, faktiskt inte illa pinkat av en amatör.
| Mina ord. Stolt i mitt bröst. |


