Vilken tipptopp dag!

I vårt ganska stereotypa lite småtråkiga bostadsområde rör sig en endaste kategori människor på gatan. Det är barn. Andras ungar och mina barn. Barn från två år och uppåt som spelar fotboll, bandy, som springer, hoppar och jagar varandra. Som leker och tigger godis vid dörren runt påsk. Gradvis har jag vant mig vid den dagliga utsikten som inte innehåller så mycket mer än dessa friska barn i Bullerbyn. Ibland kan en mamma eller en pappa komma ut på trappen och ropa att Rasmus, Linus och Kalle ska komma in och äta. När Pussegullan och jag kommer åkandes i bilen från ridningen är det ett par pjattar som cyklar omkring på sina små gulliga BMX-cyklar. Jag gör som jag brukar, saktar in och krypkör förbi dem där de lydigt kör in till kanten. När jag passerar dem vinkar jag lite glatt och ler, stelt, men det är ändå ett leende. Pjattarna stirrar bara. När vi parkerat vid huset kommer de i kapp oss. Och plötsligt ser jag hur sura de ser ut och har de inte små horn i pannan? Följande konversation utspelar sig:

Pjatt 1: Du körde alldeles för fort! Vi cyklar här. Faktiskt!
Pjatt 2: JA! Och du såg inte ens oss!
Pjatt 1: Du höll på att KÖRA ÖVER OSS!!
Pjatt 2: I full fart faktiskt. Dumma!
Jag blir lite överrumplad och slår avväpnande ut med händerna, säger:
-Näää, jag såg er alldeles klart och tydligt, vinkade ju och körde sakta förbi er på cyklarna.
Pjatt 1: Vi cyklade jättejättejättefort men du ville köra över oss!
Jag: Det ville jag verkligen inte (börjar tappa tålamodet och vill komma in med Gullan)
Pjatt 2: Bilar får inte ens köra här (ren lögn).
Pjatt 1: Jag ska berätta det här för min pappa (jag blir lite nervös att han verkligen ska göra det och att ingen tror på min sida av saken).
Pjatt 1: Han har kommit hem nu och är faktiskt POLIS (överdrivet stark betoning på faderns yrkesval).
Så där ja, där satt den som en raggarnäve mitt i lysmaskarna! En rejäl punkt på den konversationen. Med detta hotfulla uttalande drar de två i väg med en rivstart så jag står kvar i ett damm av grus och rök. Precis vad man behöver, att pappa Polis ska komma och ta mig i örat för olaga förfarande. Jag är ju oskyldig! Känner hur det dåliga humöret smyger sig sakta på. Är det ingen pli på barn nuförtiden? Ska man inte ha lite respekt för de äldre? Pussegullan får pannkaka och laxsoppa till middag, jag matar henne medan jag ser pjattarna åka förbi varv på varv. Jag blänger surt på dem. Än så länge ingen polis i sikte. Fröken är inte på samarbetsvilligt middagshumör utan avslutar när hon anser det hela vara färdigt genom att frustande spotta ut pannkaksbitar i mitt knä, och sprida soppan över mitt hår, ansikte och tröja. Jag stirrar ut genom fönstret och räknar till tio. Tänker på de mammor och pappor som ropar in sina barn till middagen, där barnen äter på sina egna tallrikar och man slipper få simmande djur i håret.
På kvällens svettiga Zumbapass är det någon som högt kommenterar:
-Alltså, luktar det inte fisk här?!