Eld

Det är väl det som är grejen. Att precis när axlarna sänks och man slappnar av en stund från kräknojan så kommer det en ny omgång. Som ett brev på posten. Jag sover så hårt att jag inte ens hör Gullanpappan ropa på mig, är förmodligen tillfälligt i den allra djupaste av sömn. På ett ställe där man sover så gott, nuförtiden inte så vanligt. Klockan är runt ett på natten och Pussegullan mår illa. Det går på rutin nuförtiden. Avskydd och fruktad rutin. Upp, springa till badrummet, fram med kräktratt, torklappar och vänta. Till slut kommer det så. Vänta en stund till. Duscha. Torka. Slutligen kunna gå tillbaka till sängen efter dryga timmen. Mitt i natten. Benen skakar och ögonen går i kors. Huvudet fullt med gröt och förbjudna tankar. Tankar som irriterar och skaver, otillåtna. Hade man inte haft det här barnet hade man fått sova nu. Och alla andra nätter. Gullan håller låda i ett par timmar till, hon har piggnat till. Allt annat kan man säga om oss föräldrar. När klockan ringer och en ny arbetsvecka ser dagens ljus känns det som om 100 år av sorg och bedrövelse landar på mina axlar. Vacklar ur sängen. Känner gråten som alltid kommer av trötthet. Vill kliva av. Men tåget susar framåt, det finns inga stationer på linjen. På eftermiddagen har jag möte med Försäkringskassan där vi diskuterar vårdbidrag. FK-kvinnan säger att vi inte får assistans om natten eftersom alla barn behöver tillsyn under dygnets mörka timmar. Hur ska jag förklara för henne att jag känner mig som en brand i ett åttavåningshus? Det pyr och ryker, sotsvart rök väller obönhörligt ur alla små fönster och glipor ur huset. Det luktar bränt, fränt och sticker i näsan. Inget eller ingen kan stoppa branden, den sprider sig från våning till våning. Vinden ger den energi och ny kraft. Så småningom når de rasande lågorna vindsvåningen och byggnaden kollapsar. Ingen hinner ut. Inget hinner räddas. Jag vill berätta för henne att tröttheten är som eld, ursinnigt slukar den, allt förstör den. Men inga ord kommer över mina läppar om brasor eller brandkår. Hur ska man någonsin nå fram till någon som som tror att man pratar om att grilla korv vid en scoutträff? När det enda som slutligen återstår är ett skelett av järn i en stinkande askhög. Bortom räddning. Bortom allt.