I en galax långt, långt borta

Vad konstigt det är att vara på funkisträff en helg. Det känns som att göra ett avstamp från jorden rätt upp i rymden och när man når stratosfären tar man höger. Vintergatan 5. Där ligger det en funkisplanet som är ganska lik jorden när det gäller luft, vatten och klimat. Förutom att där bor enbart föräldrar som fick barn som blev något annat än vad man trodde de skulle bli. Vi har under ett gäng intensiva timmar upplevt gemenskap, haft mycket nära till gråten, skrattat mycket, pratat och tagit del av andra människors liv på ett öppet och ärligt sätt. Som att slå upp ett fönster och se en annan utsikt än vanligt, en smått annorlunda utsikt men ändå ack så välbekant. Vi utbyter erfarenheter, ger varandra tips och en och annan kram. Inget är konstigt eller avvikande. Allt känns nära, nära. Naket och avskalat. En samling människor med många olika yrken och bakgrund men med så mycket vi delar i den korta stund på jorden som kallas livet. Ett par som liksom undertecknad är nybörjare i sällskapet, presenterar sig och berättar vad de arbetar med. Jag får betämt för mig att de säger "kommunister". Funderar vidare ett tag och måste till slut väsa till Gullanpappan: "alltså, är det inte konstigt i ett sånt här sammanhang att säga att man är kommunist till yrket?" Det visar sig att de inte alls var kommunister utan journalister. På söndagsmorgonen vaknar jag med en dikt av Karin Boye i huvudet. Det har nog aldrig hänt tidigare. En helg som verkligen sticker ut på många sätt alltså. Så när jag möter en pappa i trappen på väg till frukosten så citerar jag: "den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst." När han lite frågande möter min blick fortsätter jag med stor inlevelse och höger arm utsträckt: "Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr". Sen går vi båda för att äta frukost. Men allting har en ända utom korven som har två, så till slut är det dags att ta farväl av nyfunna vänner och styra tillbaka mot den inte så äventyrliga vardagen. Det känns svart och tungt, den sedvanliga förnimmelsen av baksmälla gör sig påmind som andra gånger man slappnar av, får barnfri tid och sömn under en hel natt. Nu har vi dessutom sovit två hela nätter i en gudomligt mjuk säng. Kommer man någonsin att bli normal efter en sån himmelsk upplevelse? När vi kliver in genom dörren har vi känslan av att ha varit borta ett bra tag. Jag kollar datumen på brödet och funderar på om blommorna behöver vattnas. Trots att vi åkte hemifrån i förrgår. Huvudet är fullt av intryck och hjärnan jobbar på högvarv för att sortera och bearbeta allt vi fått uppleva. Det har varit. Mäktigt. Vi vinkar av farmor och farfar som antagit utmaningen att vara barnvakt åt Pussegullan så länge, med tacksamhet i våra hjärtan och glädje i själen. Fröken själv verkar trött men glad att se oss. Jag har henne nära mig under kvällen, det är nyttigt att sakna sin fina skatt. Tänker på det Sören Olsson sagt under dagen: det spelar ingen roll om barnet blir friskt, huvudsaken är att det blir älskat. Spot on.