torsdag 23 januari 2014

Psykfall i soppåse

Hur mår du egentligen? Det är länge sen man fick den frågan och kände efter. Hur MÅR jag? Hur mår jag längst där inne bland alla tankar om Pussegullan? Man undrar. I dag kom jag inte på ordet för soppåsar. Fullständigt borta. Stod där med penna och inköpslista men vad den där rullen med vita saker för avfall kallas var inte längre kvar. Är man redo att själv kasseras i en sådan kanske? Återvinning av gamla funkismammor är kanske en affärside? Man blir återanvänd, man blir ett avgassystem till en Datsun i nästa liv?
Jag går till psykologen på habiliteringen för första gången på drygt 5 år. Lika många minuter kan jag vara glad och käck innan jag gråter återstående 55. Man har kanske en back-log av skuld till sin hjärna? Den har inte fått ventileras? Bara tryckts undan för något viktigare kommit emellan. Ja. Bort med sorgen. Väck! Har inte tid att känna efter. Psykfall i soppåse. Det låter något. På radion i bilen sjunger Tomas Andersson Wij att han har simmat långt ut från land, att det skymmer, han har ingen kraft kvar och han vet inte om han ska hålla i eller släppa. Så känns det faktiskt, Tomas, säger jag högt till den snötäckta E4:an. Men förhoppningen om att psykologen kan rädda den där spillran av mitt forna jag som ligger vid strandkanten, lever.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar