Pusselbiten

Hur har det påverkat mig? Att just jag av alla människor blev funkismamma? Att mitt barn blev ett sånt där annorlunda barn. Ett barn dränkt i kärlek. Hur har det förändrat mig? Många gånger har jag tänkt på saken och många gånger har jag pratat om detta med olika människor. Det är svårt att få ner förändringen på papper och i ord. Jag är helt enkelt bara en pusselbit i en annan form. Mitt pussel föreställer inte heller samma bild nu. Det har förändrats, livet. Men en sak som jag återvänder till, gång på gång, är konsten att glädjas åt det lilla. Den konsten har jag lärt mig. Människan är nog generellt rätt dålig på att uppskatta det man har, att uppleva här och nu. På dagis i morse står en mamma på trottoaren med sina två friska barn, vi kan kalla dem Nils och Märta. Märta gnäller och Nils vägrar gå in genom grinden om han inte får öppna själv. Mamman tappar ganska fort tålamodet. Märta börjar gråta. Nils blir dragen i ärmen och varken mutor och hot från hans mor har någon effekt. Det går i baklås. Mamman höjer rösten och skriker: men stå kvar då, envisa unge! Sen tar hon Märta under armen och går mot dörren. Och jag står där. Tänker. Känner. Jag vill säga till henne: var glad. Du har två fina barn, de är friska och kan göra vad de vill i livet. De kommer aldrig behöva krypa hos Försäkringskassan, slåss mot kommunen och få avslag på hjälp de har rätt till. Vad gör det då? Om de trilskas en morgon? Du har så mycket att vara glad och stolt över. Även denna torsdagsmorgon då inget går din väg och du kommer försent till jobbet. Jag står kvar en stund i stillheten. Knarrande kall snö under mina sulor. En sol som ännu inte orkat upp. Funderar på vad jag är glad över denna morgon. Att Pussegullan går bättre. Att hon i morse vaknade med ett leende och busig blick. Den sängvarma kroppen mot min hud. Lyckligt lottad är jag, som får vara en pusselbit i hennes liv. En helt ny pusselbit med helt annan form.