Voj voj, så har det typ gått ett helt år sen sista blogginlägget. Jag funderar. Saknar min blogg, saknar att få ner mina tankar så där lätt och smidigt som det var förr. Det som var bättre förr. Kanske har jag skrivit klart och det är dags att summera? En blogg ska ju vara ett levande väsen som ska säga något. Men. Läser ens folk bloggar nuförtiden? Blir det för mycket text, har folk tid? Allt ska ju vara så fort och så kort nu. Det ska twittras uttrycksfullt och koncist. Snappas en bild du ser en gång och aldrig mer. Kanske har jag för många ord och bilder för att någon ska ha tid att se och läsa. Livet med Pussegullan fortgår. Hon är fortfarande min största energitjuv och min största påfyllare av kärlek. Men åren har gått och åren har inte behandlat mig särskilt snällt. Är det kanske en magisk gräns här vid 13 år? Inte liten tjej längre, ej heller stor. Nära nära nära mig medan jag stretar för att ta ut avståndet till synes förgäves. Jag är en fisk som sprattlar i nätet, kommer loss med en fena men fastnar lik förbaskat med stjärten igen. Sitter som berget i funkisnätet där nästan ingenting kommer till oss gratis eller lätt. Med vår taskiga diagnos tuffar vi oss igenom dagar, nätter, veckor och år medan Pussegullans spiral går neråt. Det går långsamt men det blir åt det sämre hållet. Vi stretar med assistenter, korttidsboende och skoltaxi. Jag är mer rutinerad i min roll men också mer trött. Landad, men rätt matt. Hur har folk det som har tagit hand om sitt barn i 13 år? I 20 år? Hur mår man? En stor fet pandemi la sig som ett lock över hela världen dessutom. För oss har det inte varit väldigt stor omställning, Pussegullan är infektionskänslig så vi undviker folk i vanliga fall. Vi kan inte helt enkelt åka utomlands eller grilla med massor av vänner när vi vill ändå. Vårt liv är smalt och trångt på många sätt i vanliga fall. Kanske begränsningen kan vara en styrka i dessa tider för vi har redan vanan inne att ändra, ställa in och ändra om. Spelplanen är aldrig som den var tänkt. Vi tappar våra huvuden av sorg och utmattning. Sen har Pussegullan en bra dag och man känner ett leende i mungipan. Upp och ner med oron i magen och kroppen. Funkisnätet. Så komplicerat, men så vackert. Dagar av styrka och nätter av sorg.
3 kommentarer:
Jag har väntat. Och jag läser. Och Gullan är så vacker.
Första sidan varje gång jag öppnar min dator. Jag läser varenda mening. Jag känner ofta Gullans stora varma våta puss på min kind. Hon är lika underbar som sin mamma <3 Saknar er!!
Tack för att du orkar skriva. Jag har sagt det så många gånger förr, att du är väldigt duktig på att sätta ord på livet. Tack för att du fortsätter att dela med dig. Kram Niclas
Skicka en kommentar