På begäran.....

En fantastisk krypfilm!

Racingday

Så var den äntligen här, dagen för loppens lopp, för de riktiga utmanarna. Roslagsloppet 2011 med start på Trälhavet och mål i Öregrund, ett riktigt racerlopp för båtar som inte är gjorda för veklingar. I år skulle även min lillebror för första gången ställa upp med sin Weedo GT och med Danne som navigatör. Många timmar har plöjts ner i förberedelser och när vi vaknar på The Racingday så är hela familjen tidigt på fötter och alla har sitt att fixa. Någon åker upp med släpvagn, någon fixar en hejarramsa, någon tankar dunkar med bensin och vi är alla nervösa och uppspelta. Jag ser starten med Gullan i liten båt och tar sen barnfritt bilen upp mot Öregrund och racar mitt eget race mot klockan för att hinna se målgången. Plöjer mil efter mil på kustvägen och trummar med fingrarna på ratten, lyssnar på Moneybrothers "Blow him back into my arms" och textraden "Keep my brother safe from harm" passar riktigt bra i sammanhanget. Tänk om de ränner rakt upp på grund? Kör vilse? Voltar? Jag sladdar in på parkeringen i den lilla kuststaden, bokstavligt slänger ifrån mig bilen och gör århundradets tjurrus genom 100 000 människor som minglar runt på kajen. Jag plöjer hänsynslöst ner barnvagnar, rullatorer, hundar och sockervadd. Svettig och stirrig dimper jag ner i målområdet i sista sekund, precis när lillebror säkert rattar rodret mot målbojarna och jag lyckas fånga det på film. Vilket ögonblick! Och vilket lopp! Målgänget har alla tårar i ögonen och stora breda fånflin i ansiktet när vi tar emot två trötta hjältar. Det gick, de klarade det!!!
Bra gjort lillebror, jag är riktigt impad av dig.
Vilken avslutning på semestern. Grymt.

Glest med inlägg

Ja, inte hinner man med så mycket som man har tänkt på semestern direkt. Bloggandet har blivit en smula glest. Vi har det bra, Pussegullan har fullständigt vänt på dygnet och går numera inte i säng förrän efter 22 och sover också till 9-tiden på morgonkvisten. DET kan man inte klaga på! Sovmorgon är så skönt så man vet inte var man ska sätta munnen. Men. Vardagen och verkligheten står bakom hörnet och lär knocka oss fullständigt som en slägga i nacken nästa vecka. Huvvaligen.
I dag har vi bla kryptränat och jag la ut diverse föremål på mattan som kunde fånga frökens intresse, på bilden ser ni topp tre. Inget kunde slå dessa!
Det är nämligen Rostskydd, Latexfog och Back to Black.
Man tager vad man haver.
Krypet går sakta framåt och det är kul att Gullan börjar fatta galoppen.
Nu njuter vi av den sista semestersucken innan allvaret drar i gång.

En gång i månan

är månen full.
Och en gång vart hundrade år sover mitt barn hyfsat på natten.
I natt var en sån natt. Kl 4 var jag tvungen att tassa upp och försiktigt peta med pekfingret på hennes mjuka arm för att kontrollera att hon inte var död.
Men hon sov och hon sov lugnt.
Ända till morgonen och klockan nio.
Halleluja! Jesus, är det du?
Är det så här man mår när man fått sova.
Tänk om det alltid var så här.
Tänk om. Tyvärr sover hon ju för det mesta sämre än en kratta och sammanhängande sömn utan avbrott är lika sällsynt som ett fett högtryck på min semester.
I övrigt så fullständigt rusar dagarna förbi med träning för Fröken och massor med gäster som avlöser varandra här ute på ön. Några kommer och några går mest hela tiden och det känns som vi på något vis konstant är minst 10 personer vid middagsbordet nuförtiden. Trevligt och folkligt när kvällsmörkret kryper på en allt tidigare.
I går var det megastort ståhej på terrassen med extra festlig klänning och givetvis matchande tånaglar, hur krispigt som helst enligt Pussegullan själv.

On the road again

Så var det då dags att ta farväl till Skåne och fara hela långa vägen mot Stockholm igen. Det var med viss nervositet jag packade i hop oss, skulle Pussegullan palla 8 timmar i bilen? Skulle hon bli rastlös? Skulle hon gnälla? Hur skulle maten fungera?
Men som vanligt är det tjejen med stort T som sitter där i baksätet och är snäll från punkt A till B. Från Värnamo till Bredäng är det prutta-med-munnen tävling som gäller men tyvärr är det en smula oklart vem som avgick med segern eftersom fröken somnade mitt i ett pruttljud. Någon bara drog ur kontakten sen var det snarkljud i en timme.
Strax efter Jönköping var det dags för ett stopp och lite mat på en av de större hamburgerkedjorna. Det är hyfsat varmt fast det är mulet så vi väljer att sitta ute och försöka äta allihop. Gullan behöver ofta lite lugn för att få i sig mat. Bredvid oss på lekplatsen sitter en mamma och en pappa som har sina tre barn bland gungorna, de är väl runt 1, 3 och 5 år. Mamman bläddrar förstrött i en glansig tidning medan pappan sippar på en mugg med kaffe bakom sina solglasögon, alltmedan barnen leker glatt med varandra.
Samtidigt försöker jag förtvivlat mata mitt barn med medhavd specialmatlåda eftersom konceptet med Happy meal inte riktigt är Gullans grej, att tugga en ganska torr burgare och några toksalta pommes känns som ett galet uppdrag. Hon snurrar, viftar med armarna, piper, spiller och är allmänt ofokuserad. Jag kämpar, trugar och känner pressen att hon måste ju bara få i sig lite riktig mat! Har bara tuggat banan och lite kex i baksätet. Svetten rinner nerför ryggen och jag slänger samtidigt i mig en kall burgare som jag knappt känner vad den smakar medan Fröken har tappat intresset och vill gunga istället. Hon viftar än mer och spottar ut maten på tröjan. Mer kladd att röja upp med små sketna pappersservetter!
Pappan bredvid tittar upp, tittar ner och lyfter kaffekoppen, tar en långsam klunk.
Mamman bläddrar.
Barnen leker, de gungar snällt.
Och medan jag sitter där och kämpar med mitt barn som väger för lite, inte äter hamburgare och inte kan göra något alls själv kommer tanken om det normala föräldraansvaret.
Mamman reser sig och går för att köpa glass till sina barn som gungar.
Pappan borstar av sig och går lugnt till bilen och sätter sig, startar motorn.
Jag försöker förtvivlat få rent mina fingrar, mitt barn och bordet.
Det normala föräldraansvaret.
Sånt är det.

Nils Holgersson-land

Ja, vi har ju faktiskt landat sen ett tag tillbaka så det är kanske dags att komma med en rapport. Flygresan gick riktigt bra, över förväntan som så ofta med Pussegullan. Det var hon, jag, Hugo Hund, Lysmasken och Mulle mullvad från SAS som tog trippen ner till Skåneland. Gullan fantastiskt uppspelt redan på Arlanda med en mamma som hade dubbla LP-skivor under armarna av allt kånkande. På planet var både start och landning en hit med full fart framåt, tjejen har helt klart inte ärvt mina öron. Medan jag sväljer, tuggar tuggummi som besatt, gäspar och blåser med tilltäppt näsa klappar Fröken i händerna, tjoar och tittar ut genom fönstret.
Så nu är vi på plats i det rödgula landskapet med böljande sädesfält för vinden och det är vackert så det gör ont. Jag sitter i solen och bloggar medan Gullan sover efter en förmiddagstur med ortoser på.
Det är ganska skönt med semester hos farmor och farfar med spettekauga, gåsamiddag och butterkaka från Franckes. Tur att inte Butterkaksmannen är här just nu, han hade blivit fullständigt galen av vårt moffande.

In the air tonight

Dags att packa väskorna, ta ett djupt andetag och lämna säkerhetszonen.
Jag och Pussegullan ska ut och flyga, ner till Skåne helt själva. Samla mod, hålla huvudet kallt och ta en peppning för sig själv för att sen ge sig iväg i det blå. Hoppas det går bra och att fröken samarbetar...jag biter en smula nervöst på fingernaglarna och undrar vad jag gett mig in på.

Släng dig i väggen, John Wayne!

I dag har Pussegullan testat ridning på allvar. På snälla islandshästen Moldis rygg kastades hon upp lite lagom barbacka och i början var det läskigt och fröken var helt stel och lite rädd. Ännu värre var det när hästskrället hade mage att kliva i väg efter mer klöver dessutom! Men efter en stund verkade det som om Pussegullan vande sig en smula och slappnade av mer samt gillade läget där uppe på hästryggen. Det var rent av skoj att klappa hästen och dra lite i manen. En puss fick den också på manken! Vi spatserade några steg hit och dit, efter ett tag så trillade polletten ner. Man kan hålla sig i manen istället för att klappa händerna. Aahaaaa...
Vi kuskade runt och runt och till slut så fattade hon galoppen! Hon blev följsam och hängde med i hästens rörelser! Vi vuxna tjoade och stojade som bara den över framstegen vilket fick Gullan att tycka det hela var än mer tippelitopp. Bra träning tänker fröken Duktig, är sedan tyst och rullar ihop sig i sin grop för natten. Gullan verkade inte tröttna trots sen timme och vi fick vackert hänga runt henne och hennes häst ett riktigt bra tag.
Snacka om Kodak-moment när hon sitter lycklig i kvällssolen på betande häst men gissa om någon ens hade med sig kamera eller mobil?
Nehe. Men bilden sitter fast i mitt huvud och kommer göra mig glad en lång tid framöver. Och när vi kommer hem hänger jag Gullans hästjeans bredvid mina egna ridbrallor och det är nästan som att vi tagit en ridtur tillsammans.

Funkisläger

Fastnade en smula framför tv:n som visade ett regnigt firande av Victoria på Öland. Ett inslag visade ett läger för funktionshindrade barn där de fick träffa kompisar, rida, spela brännboll och göra allt som andra ungar gör på sommarlovet. Jag kände tårarna bränna, att det finns såna möjligheter och jag funderade på om Pussegullan en vacker dag kan åka iväg på något liknande någonstans. Ge en slant till Kronprinsessan Victorias fond så får fler funkisbarn känna gemenskap med andra och glädjen i att fånga en egen fisk!