PECS

I dag har vi träffat specialpedagog C på dagis, eller förskola som det egentligen heter. Hon introducerade ett system som kallas PECS för Pussegullan. Lite snabbt och kort; det hela går det ut på att på en platta med kardborre ska man sätta fast bilder på saker hon tycker om. När G ska få en av sakerna måste hon ta bilden från plattan och ge den till C för att få just den leksaken. Jag tänkte "ja tjena och lycka till". Gullan kommer sträcka sig efter saken för att hon vill ha den. Så gör barn! Men döm om min förvåning när fröken efter några försöksomgångar faktiskt ger bilden till C, får saken och blir hur nöjd som helst! Och det hände flera gånger!!! Inte bara slumpen, måste tom en skeptisk Gullanmamma medge...och jag ler brett som en fåntratt, ögonen tåras och jag känner gråten klumpa sig i halsen så jag måste harkla mig för att kunna svara på en fråga som ställs.
På slutet blir det lite bus efter en timme av arbete, C kittlas och Gullan skrattar. Tanken att C faktiskt tycker om min Gulla svävar som ett stort, vitt och fluffigt moln i huvudet, tänk att någon kan tycka om mitt barn. Någon kan tycka att mitt barn har gjort en fantastisk insats och varit dukig. Att någon säger "men du är väl för söt".
Mitt annorlunda lilla barn. Söt, duktig och charmig. Trots allt.