Future ahead

Åkej. I morse var det dags för den årliga habiliteringsplaneringen, jajamensan, det rullar på även mitt i sommartid i den här branschen. Fast detta blir det sista planerade besöket på en instans på ett tag, efterlängtad ledighet även från sådant stundar. I augusti väntar sedan nya inbokade besök hos ditten och datten, kalendern visar inte många tomma luckor. Den är i princip full redan nu. Men först ska vi njuta av några veckor utan att flänga fram och tillbaka på besök. Vi ska helt enkelt bara vara. Men tillbaka till mötet. Vi pratade om året som gått, vad som hänt och vad vi ser som största utmaning framåt. Och så kommer det då, den där framtiden som jag skyggar för. Som jag blundar för och som jag inte vill se in i. Som jag inte vill delta i. Som skapar ångest och panik. Just nu känns framtiden som ett enda stort okänt läskigt ingenting-töcken. Som att stå på randen vid ett stup som slutar med klippor i havet och veta, snart störtar jag ner där. Kan inte hantera det. Var ska Gullan bli av efter dagis? Denna fina förskola där vi bott in oss och funnit vänner. Där Gullan trivs, där personalen är engagerad och intresserad. Var ska mitt barn bli av? Var får hon bäst stöd och hjälp? Utmaningar och träning på rätt nivå? Omhändertagande? Och när specialpedagog C mumlar något om ”grundsär” och ”träningsskola” så är det som att få en oväntad käftsmäll rakt upp och ner. Hon får något osäkert i ansiktet och vågar inte möta min blick. Förmodligen anar hon min ångest som kokar och hotar att svämma över i tårform. Varför ska någon levande människa behöva höra att mitt barn måste gå i träningsskola? Jag VET. Jag känner till Gullans svårigheter. Men det gör ONT. Det svider i själen att höra det även om man tänkt det själv hundra gånger. Det känns som något går sönder i små bitar och jag kniper ihop läpparna för munnen vill gapa och skrika. Vråla som en vansinnig rätt ut i ingentinget. Jag vill att mitt barn ska gå i VANLIG skola där man lär sig räkna och skriva men det är lika avlägset som att jag skulle knalla omkring på månen under första veckan på semestern. Misshandlad och uppgiven är jag mitt i min långsamma process mot accepterande. Hittills har vi fått förmånen att vara lite normala, Gullan går på ett ”vanligt” dagis med normalstörda barn. Hon har varit en i gruppen. Man har svarat ”ja” helt enkelt på frågan om hon går på vanligt dagis. Allas starka önskan om att få vara så förbannat vanlig och passa in till 100%. Varför vill man det så förtvivlat gärna? Men nu. Brytpunkt och vi kommer så långt bort från vanligt och normalt som det går. Och förnuftet säger mig; det är så här, gör det bästa av det nu! Hjärtat kvider och går sönder. Gropen susar i mina öron. Träningsskola. Inte ens särskola, utan snäppet under. För de som är allra värst?! Och praktikern och doern i mig undrar om nästa bit; var hittar man inte en bra sådan, utan den bästa? I vår kommun är det inte så att det regnar pengar på funkisar eller funkisbarn och alternativen att välja på är inte direkt många. Så ska man sätta Gullan i skola i en annan kommun eller stadsdel? Vilken i så fall? Ska vi behöva flytta med? Hur får man vardagslogistiken att fungera om vi får en plats på en jättebra skola på andra sidan stan? Blir inte livet än mer komplicerat när man ska sitta timmar i kö på motorvägen? Och jag målar inte bara en utan flera fan:ar på väggen! När tankarna så smångom retts ut och känslorna lagt sig, när vi fått vara lite lediga får jag förhoppningsvis mer perspektiv och lite eld i baken, bara att börja surfa runt och ringa för att boka besök på olika skolor i länet. Med hjärtat fullt av sprickor, med själen full av sår. Med en önskan om att få skrika ut frustrationen som växande bökar och stökar i bröstet. Framtiden, den måste tydligen tas tag i och det finns inte en själ som gör det åt en. Dags att kliva fram till stupet och vänja sig vid utsikten, kanske med tiden rent av tycka den är vacker.