Verdammt!

Jag klarade arbetsveckan! Nu väntar fredagsölen i Bryssel. Pju, jag klarade att ro det i hamn.

Flygande hönsmamman

Sista rycket, sista stycket. Jag skriver sista versen på mitt jobb i Bryssel kommande vecka. Men mentalt kommer jag undra ungefär hela tiden hur det går för Pussegullan och Gullanpappan på hemmaplan. Tur att biljetten är ombokningsbar. I fall. Se upp, här kommer hönsmamman på startbanan. Kl 04 ringer klockan. Vi får se hur det går. Om det går.

Litet tåg

Hmmm. Mitt hjärta har gått från bly till fjäder. Känns lätt. Munnen ler, pekar mer upp än ner. Och ögonen har fått tillbaka lite jävlar anamma. Det går ÄNTLIGEN bättre på dagis. Efter blod, svett och tårar. Framförallt tårar. Och många stunder av tålamod och nerver dallrande nära bristningsgränsen. Fröknarna talar om det stora och magnifika, om "vändningen" och det råder ren karnevalyra på dagis. Det stojjas och tjoas. Pussegullan har inte gråtit på 20 minuter! Och hon har ätit några tuggor mat! Jag blinkar försiktigt mot solen. Undrar om det är ljuset i tunneln jag ser. Men nej, det kan ju också vara ett mötande tåg. Är försiktig med ord som bättre, framsteg och hurra. Ser tiden an. Kliar mig lite i huvudet och slår mig ner bredvid rälsen. I väntan på mer ljus i mörkret. Eller tåget. Tiden får utvisa. Men glädjen över de små framstegen är som balsam för mammahjärtat. Lägger sig som en tröstande hinna över blödande infekterade sår. Läker. Helar. Jag har inte ens ont i huvudet denna kväll och det känns ovant. Wow. Är det så här det känns? Att verkligen må bättre? Det känns som jag vunnit högsta vinsten, inga pengar i hela världen kan slå detta.

Drömma sig bort ett slag?

Minns den där sommardagen. Skåne. Sanden. Havet. Och Pussegullan. Så lycklig i sin sommar.

Non-allergic Gulla!

Parallellt med dagisångesten och bubblan av gråt så fortgår tydligen det vanliga livet. Man har nästan glömt att utredningen av Pussegullans mystiska kräkningar rullar vidare efter sommaruppehållet. Vi fick resultatet av allergitesterna och de visade inte mycket. Ingenting faktiskt. Hon tål både jordnötter, mjölk och bläckfisk med åtta armar. Man hade kanske inte heller trott att allergi var orsaken men nu kan vi utesluta det och gräva vidare. I veckan väntar besök hos gastroavdelningen på sjukhuset. Blir nästa steg. Undrar om man någonsin kommer lösa den stora gåtan som är min dotter. Lägga det komplicerade pusslet som blir Pussegullan. Vilka är kantbitarna egentligen? Vad ska det föreställa? Hur många bitar är det? Undrar om det inte har åkt in några hörn i dammsugaren för hur jag än vänder och vrider på de minst sagt underliga saker man utsätts för, blir jag inte klokare. Och med viss bävan i magtrakten undrar jag, vad blir det härnäst?

Jämmerdalen

Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skriva en positiv rad. Att det går åt rätt håll. Att vinden har vänt. Att skutan har fortfarande flytkraft. Men hur mycket jag än vill så går det inte. Det GÅR inte. Efter en hel veckas slit och släp med två pass om dagen, med oändliga mängder tålamod och massor av vilja. Vi har nått ingenstans. Tillbaka på nollpunkten. Och all luft pyser långsamt ur mig som en gammal skrynklig ballong på ett golv, några veckor efter barnkalaset. Ligger där förbrukad. Använd till sista syftet. Pussegullan vill inte vara på dagis. Nattsvart förtvivlan skuggar solen. Och när saker och ting som bara måste fungera inte gör det. Vad gör man då? När man inte kan vara borta mer från jobbet? När man inte kan muta henne med en ny docka om hon är en duktig flicka? När man inte kan förstå vad som framkallar hennes ångest eller resonera om den? Trodde jag hade nått någon form av resultat när en liten funkistjej kunde vara på gården och jämra sig. Gråtandes stapplar hon runt med sin rullator. Men det ligger på en jämn nivå och stegrar inte till hysteri. Jämmerdalen som man kanske måste låta henne gå igenom. Hon måste acceptera. Men inomhus går något i baklås och det blir ohållbart. Och en stackars krake till förälder måste ännu en gång tvingas ge upp och gå mot bilen, med två par ögon som som är sorgsna.

Pudelns kärna

Emellanåt så snuddar tanken vid mig att döpa om denna blogg till något mer deprimerande. Svart. Jobbigt. För det känns som mycket tunga tankar hamnar här. Men kanske är det så, att livet i allmänhet och funkislivet i synnerhet inte är den där härliga bekymmersfria dansen på rosor som man får bilden av när man pratar med människor. Folk är generellt lite försiktiga med att säga; "jo det är rätt för jäkligt just nu. Jag mår faktiskt pissdåligt". Man håller gärna fasaden utåt. Allt är bara fin-fint. Mina barn mår bara bra, min man är fantastisk och jobbet utmanande och välbetalt. I min värld är att visa sig sårbar och svag, att visa sig stark. Tillbaka till det tunga och svarta. I dag tror jag att jag lyckats lokalisera pudelns kärna, grunden till våra dagar med O-Pussegullan. Den lilla arga tjejen. Som jag nästan blev rädd för. Hysterikan. Både i går och i dag har hon varit mer sig lik. Hemma. Vi har varit några vändor ner till dagis som terapi, vändor som tar sanslöst mycket kraft, ger mig en enorm huvudvärk och frustration i varenda cell i kroppen. Gullan har börjat bra, att vara på gården och gunga är OK. Inte jättekul, men acceptabelt. Att fröken M sätter far på bildäcket är också inom ramen för vad hon pallar. Men så fort vi närmar oss hallen och själva avdelningen går fröken från vitt till svart, från ljust till mörkt på en sekund. Psykbryt, plötsligt arg som ett bi, bits, sparkar med benen och gråter. Skriker. Så förbannad så man blir mållös. Där går den, den magiska osynliga gränsen för henne, vid kapprummet och dörrhålet in. Där är det totalt stopp. Jag går golgata tillbaka över gården med det sprattlande brölande knippet under armen. Tur att Gullanmormorn var back-up med bilen. In med ungen och plattan i mattan hem. Mormor kör på två hjul genom kurvorna, stressad av Pussegullans ihärdiga slängande med skallen mot bilstolen. Så då är det alltså faktum. Problematik: dagis. Orsak: rädd att bli lämnad? Mammig? Bara trist att semestern är över? Fick en chock när hon blev lämnad en hel dag på direkten? Åtgärd: ja tänk den som hade en lösning till mig. Hur ska man få henne över den där tröskeln? Minns med häpnad dagarna innan semestern, hur hon ville komma ner på golvet omedelbart i kapprummet och medan jag hängde upp väskan hoppade hon rätt in  i lekrummet. En dröm som jag inte kan fånga nu, som var min verklighet då. Gränsen som nu är näst intill dödlig att överträda. Hon måste se blodtörstiga demoner och illasinnade vampyrer i väggarna. En fasa man inte kan föreställa sig när den sexåriga kroppen rister av förtvivlan. Och inget kan bryta det, utom när vi kommer hem och hon grodhoppar direkt in i vardagsrummet, med stora trötta ögon tittar hon på mig och pekar på tv:n. I soffan är hon trygg. Jag står och tittar på henne. Urlakad som en gammal sillmjölke och vet inte vad jag ska ta mig till. Illamående och ont i magen av oro. Maktlösheten slår undan benen på mig så jag sätter mig ner med huvudet i händerna. Blundar.

Limbo

Vet inte var mina tårar börjar och Pussegullans slutar. Vet inte var min panik skarvar hennes. Vi är inte på sjukhus men något är generalfel. På flera dagar har hon inte varit sig själv, hon har blivit det där ledsna monstret som ingen och inget kan trösta. Hysteriskt förtvivlad i sin egen svarta grop. Vi står handfallna med vårt pausade liv och våra löst hängande armar. Våra värkande huvuden och stirrande ögon. Med bit och rivmärken över hela kroppen undrar vi vad som har hänt. Har hon ont? Varför är hon så otroligt ledsen? Hur bryter vi det? Gårdagen var bland det värsta jag har sett, helt omöjlig att återge i ord, i dag trippar vi trötta på tå. Tacksamma för varje sekund hon inte vrålar ut sin ångest. Maktlös, mer än någonsin undrar jag vilken mara som rider mitt barn och vad i herrans namn jag ska göra åt det. Känslan som mamma att inte kunna trösta sitt barn är obeskrivlig. Rutten. Svart. Den sätter sina spår i själen och gör ondare än hela världens bitmärken på kroppen. Jag undrar om jag någonsin blir människa igen.

Katastrofstart

Näe. Vardagen var ingen hit, enligt Pussegullan. Hon började att gråta på dagis och sen slutade hon helt enkelt inte. Personalen gav upp vid 14-tiden och ringde för att begära omedelbar upphämtning av förtvivlat barn. På kvällen är hon så ledsen så hon kräks. Tror vi. Men sen kräks hon lite mer. Och lite till. Vill inte äta. Det lilla hon får i sig får hon upp. Genast ringer alla varningsklockor, genast står vi i givvakt på tå. Tycker inte om dessa signaler, de påminner alldeles för mycket om de satans cykliska kräkningarna. Sjukhusväska. Nålar. Dropp. Och den oändliga väntan vid sängkanten medan sekundvisaren långsamt flyttar sig framåt. Tick. Tick. Tick. Önskar jag kunde beskriva för den oerfarna, hur hela världen försvinner och du tappar bort dig själv i sjukdomsbubblan. Hur jobbigt det är för kropp och själ. Hur hela livet ställs på paus och precis allting du vill, kan, bör och ska inte alls blir av. Hur ångest och vanmakt river sår i dig. Vill inte dit igen. Oron krampar. Halsen är torr. Ögonen fulla av ogråtna tårar. Och inte ett endaste dugg kan man göra annat än vänta. Vänta, lindra, badda pannan. Wake me up when all is over.

Linslusen

Jaha, då har morsan tagit fram kameran. Igen.
Jag som ville gå och bada i poolen. Hmpfh.
Det här kan ta tid...

 



Va? Vad säger du?
Är det till bloggen??

Jaha, men säg det direkt vetja.
Då är det såklart bäst man ler lite grann då...
 

Vira Blåtira

Sista refrängen på sommaren och semestern, vardagen hägrar på gott och ont. Dags att knyta ihop ledighetssäcken och ta nya tag. Som vanligt i augusti börjar också alla kallelserna tränga ihop sig och stå på lång kö, jag förbereder mig på en rivstart. Mentalt jobbigt. Men än så länge svävar jag helt kort här i slutgiltiga sommarvärmen. Tänker på när Pussegullan badade i det stora havet i Skåne, mötte vågorna så tuff utan fruktan. Lycklig i den vita varma sanden. Panerad som en bättre schnitzel överallt. Naken, nöjd och glad. Hela ansiktet som ett stort skratt. Att bevara i min minnesask för att klara långa vintern. Tiden har gått och saker har hänt. Just nu verkar Gullan ha mycket knip i nyporna, energi som vill komma ut och kommunikation som inte gör det. Frustration blir lätt fysisk. Jag går med små rivsår och blåmärken på överarmarna, blinkar bort de tårar som kommer när hon tar i för tionde gången med naglarna inborrade i skinnet. Inte är det lätt att älska någon som slåss. Inte är det lätt att älska någon som inte alltid speglar känslorna. Som ger så subtilt svagt gensvar. Lilla Gullan. Hur ska det bli när du blir min stora Gullan? Ska man gå runt som en vandrande ständig blåtira? När du får ännu mer muskler och kraft i din spinkiga kropp? Hur misshandlad kommer din mamma vara då, när du inte får fram vad du vill? Hur ska du lära dig var gränserna går? Hur gör man sånt med funkisbarn? Frågorna samlas i ett hörn. Står där tysta tillsammans med oron och ängslan, mungiporna neråt. Väntande avvaktande på svar. De försvinner inte utan växer till sig som stackmoln men jag vänder ryggen åt dem, för tillfället. Tänker med viljan bort dem. Tittar på mitt senaste rivsår och konstaterar att jag tappat ännu ett örhänge.