Jämmerdalen

Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skriva en positiv rad. Att det går åt rätt håll. Att vinden har vänt. Att skutan har fortfarande flytkraft. Men hur mycket jag än vill så går det inte. Det GÅR inte. Efter en hel veckas slit och släp med två pass om dagen, med oändliga mängder tålamod och massor av vilja. Vi har nått ingenstans. Tillbaka på nollpunkten. Och all luft pyser långsamt ur mig som en gammal skrynklig ballong på ett golv, några veckor efter barnkalaset. Ligger där förbrukad. Använd till sista syftet. Pussegullan vill inte vara på dagis. Nattsvart förtvivlan skuggar solen. Och när saker och ting som bara måste fungera inte gör det. Vad gör man då? När man inte kan vara borta mer från jobbet? När man inte kan muta henne med en ny docka om hon är en duktig flicka? När man inte kan förstå vad som framkallar hennes ångest eller resonera om den? Trodde jag hade nått någon form av resultat när en liten funkistjej kunde vara på gården och jämra sig. Gråtandes stapplar hon runt med sin rullator. Men det ligger på en jämn nivå och stegrar inte till hysteri. Jämmerdalen som man kanske måste låta henne gå igenom. Hon måste acceptera. Men inomhus går något i baklås och det blir ohållbart. Och en stackars krake till förälder måste ännu en gång tvingas ge upp och gå mot bilen, med två par ögon som som är sorgsna.